Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Foto: GP/Tomas Ohlsson/Kollage.

WoW: I år känner jag mig köpt

Musiken har tystnat i Slottsskogen för i år och omgång tio av Way out West är över. GP:s nöjesredaktör Fanny Wijk försöker reda ut vad det var med årets festival som skavde.

Det är torsdag, klockan är 21.43 och jag står framför Flamingoscenen med en okänd mans ryggsäck upptryckt i ansiktet. Det är superkallt, men regnar inte och på scenen står Steven Patrick Morrissey.

Han har hunnit fylla 57, men sjunger som om det vore 1982 igen. “Undrar vad som driver Morrissey till att fortsätta spela”, säger jag och tittar på min kille. Samtidigt börjar filmklipp på djur som slaktas att spelas upp på scenen och Morrissey tar i för kung och fosterland i refrängen till den gamla Smiths-låten Meat is murder. "Det är en stor ära att vara på en helt vegansk festival!" fortsätter han där uppe. “Att den är utsåld borde noteras av resten av världen."

LÄS MER: Glädjebesked: Det blir ett WoW 2017

Politik driver honom” konstaterar min kille och tittar menande på mig. Jag kväver en gäspning och blickar upp mot det som i vanliga fall är Dômens konstskola. Man kan knappt tro att den fortfarande ligger kvar, för det hänger skynken med företagsloggor över hela byggnaden. Under festivalen fungerar den som en ultramodern snabbmatsrestaurang, den första helt vegetariska Max, där besökarna på skärmar själva får trycka in sin beställning och betala innan de promenerar upp för en trappa och möts av en en armé av Maxanställda i matchande outfits som fullkomligt öser ut halloumiburgare och crispy fries över disken. Ett par meter därifrån trängs en alkoholfri bar med Djurens rätt och en anställd på Naturskyddsföreningen försöker få en salongsberusad man i trettioårsåldern att bidra med en slant.

Vad är det som driver Way out West till att fortsätta? Det givna svaret är musiken. Arrangörerna saknade en festival i Sverige som bokade de band de ville se och tog saken i egna händer. Men de senaste åren har det också handlat om mycket om politik. I pressutskick och intervjuer pratas det om hjärtefrågor, om de “små steg” som Luger tagit för att bli en hållbar festival och deras arbete för att få ämnen som miljöfrågor, vegetarisk kost och alkoholkonsumtion upp på agendan.

På årets festival har man valt att bojkotta mjölk. Det har med klimatkompensation att göra, läser jag på hemsidan. Way out West vill hjälpa Göteborgs stad att se över sin mjölkförbrukning under 72 timmar.

LÄS MER: Allt om Way out West

Sen råkar en av festivalens största sponsorer, tillsammans med ovan nämnda snabbmatskedja, också vara ett havredrycksföretag vars logga kommer att vara förevigt fastbränd i min skalle efter att ha vistats i Slottsskogen i tre dagar.

Oatley, som haft ett öppet bråk med svensk mjölkindustri i flera år, dömdes i marknadsdomstolen i höstas för en vilseledande och misskrediterande annonskampanj där man hävdade att havrebaserad mjölk skulle vara mer hälsosam än vanlig mjölk.

Överallt på området syns företagets senaste slogan "Googla mjölk" och på nya scenen Wow Talks har man bokat in podprofilerna Alex & Sigge, också sponsrade av företaget, för att föra "ett samtal om mjölk".

Miljöorsaker eller inte - det är något i allt det här som skaver i mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

LÄS MER: "Nej out West!"​

Det är fredag, klockan är 14.03 och regnet vräker ner i Slottsskogen. Publiken i parken har förvandlats till en regnbåge av plastiga ponchos med loggor på. I entrén ligger prydliga rader av beslagtagna paraplyer så det är kanske inte så konstigt. Att gå här känns som att befinna sig i reklampauserna i lördagsfilmen på TV4. Som att andas kapitalism, kommersialism, i sin renaste form. På en sträcka på ett par hundra meter finns orimliga mängder företagstält. De tävlar om festivalbesökarnas uppmärksamhet, och konkurrensen är hård.

Ett företag som säljer frysmat har dragit dit ett gäng tatuerare, ett annat, som säljer vitaminer, erbjuder publiken att sjunga karaoke. Ett godismärke lockar med en fotoautomat, ett sminkmärke har släpat en “stjärnstylist” genom spöregnet och nu ska han styla besökarna innan de går vidare till ett tält där ett telefonföretag fotar villiga besökare i 360 grader. Vid en lastbil bakom en falalfelstånd kan man, i samarbete med ett kolsyrat vatten, tävla i att skjuta en boll ner i ett hål med hjälp av en vattenslang på snabbast tid.
"Vad vinner man?" frågar jag två tjejer i tjugoårsåldern som står i kö framför lastbilen. "Vet inte" svarar de och tittar frågande på mig. Som om det var poängen.

Någonstans i horisonten finns en scen där musik spelas.

En kollega dyker upp. “Jag mår illa av allt spons” säger hon. Jag håller med, trots att jag inte besökt ett enda tält utan bara försöker ta mig fram till scenen.
"Har det alltid vart så här mycket?" undrar jag.

Nej, alltså jag mår bokstavligen illa” svarar kollegan. “Jag har druckit så mycket gratis havremjölk att det känns som att jag ska spy”.

LÄS MER: Lerkaoset i Slottsskogen: ”Värsta sedan 90-talet”

Det är svårt att kritisera att en festival för att de har samarbetspartners. Way out West ska gå med vinst precis som vilket företag som helst, även om arrangören Ola Broquist i intervjuer poängterat att de inte startade festivalen för pengarna, utan för musiken.

Det är ännu svårare att kritisera en festival som väljer samarbetspartners som vill att vi ska göra miljösmarta val, att vi inte ska plåga djur, inte släppa ut gifter i naturen, inte dricka för mycket alkohol.

Men när jag går här i havet att loggor känns idealismen i alla dessa statements lika avlägsen som Pete Doherty är ren. Något skaver.

Det är lördag, klockan är 19.31. Jag är på den nya festivaldelen Höjden. Två tjejer i höga klackar och lockat hår går förbi mig in på Agrikultur - en känd restaurang som vanligtvis håller till i Stockholm men nu har popup under björkarna. De ska väl äta femrätters, tänker jag avundsjukt. Själv har jag leriga gummistövlar och intorkad ketchup på tröjan.

Höjden är en ny del av Way out West. Här ska man få äta mat från nordens bästa kockar och dricka Gin&Tonic i riktiga glas för 150 spänn. På menyn står bland annat en rätt med äggkräm, bovete och rostat hö och i mailutskick har festivalen rekomenderat matälskare att boka bord. Det är först till kvarn som gäller.

Jag, som från början ställde mig frågande till fine dineing för 1500 spänn ett stenkast från ett gäng bajjamajor, känner hur jag kapitulerar. Det här känns ju rätt, som ett äkta och kvalitativt sätt att göra ett politiskt ställningstagande. Den tillfälliga restaurangen är så långt ifrån en företagsdjungel jag kan komma.

Tanken är att ju att vi ska må bra här. Att vi ska känna att vi gör klimatet en tjänst och räddar en kossa eller två från en säker död i 72 timmar samtidigt som vi tittar på våra favoritband på scen.

Men i år känner jag mig köpt, fast det är jag som betalat för biljetten. Det räcker inte att reklamen är för "en god sak".

Så när Way out West nu, efter åratal av spekulationer om att de skulle lägga ner efter den tionde festivalen, bestämt sig för att återkomma även nästa år hoppas jag att de tänker en gång till på vad det är som driver dem.

Kanske gick ni lite vilse?