Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Wolff ifrågasatte det inskränkta, instängda."

Så minns Maria Domellöf-Wik den folkkäre skådespelaren.

Det var omtumlande. I långt hår, läderpaj och svarta solglasögon sladdade Rikard Wolff rakt in i svenska folkets hjärtan på sin motorcykel. Året var 1992, och succéfilmen Änglagård osäkrade, långt innan Lukas Moodyssons Fucking Åmål, landsbygdens trygghetszoner.


Genom sin blotta uppenbarelse i de pastorala, lantliga miljöerna satte Wolff i rollen som Zac queera mekanismer i rörelse, och ifrågasatte i så gott som varenda replik det inskränkta, instängda. För många unga blev han en livsviktig fixstjärna och gayikon. 
Tillsammans med Helena Bergströms Fanny stod han för något befriande i en tid då den svenska filmkomedin annars mest stod och stampade. "Våga vara dig själv!" "Stå för den du är!" var det enkla men effektiva budskap som puttrades ut över kohagarna. Via rollen, som tycktes smälta samman med honom själv, förmedlade Rikard Wolff, ur djupet av sitt hjärta, en välbehövlig normkritik, och vilja att få leva fritt. Den var viktig, och sällan formulerad, i den homofoba samtiden.

Sina roller, liksom sina sånger, laddade Rikard Wolff med passion och dov, hjärtskärande melankoli. Allvaret fanns där som grundklang, liksom den innerlighet som kom att bli hans signum. Samarbetet med Richard Günter, som grundade teater Galeasen, och Suzanne Osten blev fruktbart från start.
En favoritroll som han kom att reprisera och ladda med själsligt mörker var den som Antonio Salieri i Peter Shaffers Amadeus. Den ångestridne tonsättaren som i skuggan av det hyllade geniet Mozart får allt svårare att kontrollera sin avundsjuka. Få kan uppvisa en sådan bredd som Rikard Wolff som ledigt rörde sig från musikaler, bland dem en maffig A Chorus line på Göteborgsoperan, till Shakespearetolkningar som Rikard lll.  

Änglagård blev hans stora publika genombrott, filmtrilogin blev älskad och gjorde honom folkkär. Debuterade gjorde han i Suzanne Ostens dystopiska fars Livsfarlig film. Därefter kunde tv-publiken se honom som poeten Paul Andersson i dramat efter vännen Birgitta Stenbergs självbiografiska roman Apelsinmannen.

På scen var han sprudlande. Parallellt med teaterdrömmarna odlade Rikard Wolff tidigt sitt musikaliska intresse. Artister som Barbro Hörberg, Maria Callas, Karl Gerhard och Edith Piaf upphörde aldrig att fascinera honom. Med tiden spelade han in hela nio album, vann en grammis, uppträdde på Allsång på Skansen och till tv-tittarnas förtjusning 2013 också i Melodifestivalen med låten En förlorad sommar.

Alldeles nyligen tvingades Rikard Wolff ställa in en uppenbar drömroll som advokaten i Tony Kushners pjäs Angels in America. Alla vi som följt och älskat honom under hela hans härliga karriär förstod då hur illa det var ställt. 
Till och med från sjukbädden skickade han en hälsning. Med sin intensiva blick skänkte han människor styrka. In i det sista. Så väldigt typiskt.