WISLAWA SZYMBORSKA: Ett kolon

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

På väggen ovanför hörnbordet på min polska kvarterskrog sitter en inramad affisch där Wislawa Szymborska, insvept i rök och med en cigarett i den smala handen, betraktar oss gäster.

Blicken och hållningen uttrycker samma förundrade uppmärksamhet som i dikterna, samma intensiva kattlika koncentration på det outgrundliga mysterium som är livet, den stora väven av händelser och misstag, underverk och katastrofer, möten och avsked.

Den nu 85 år gamla Szymborskas dikter får sin särpräglade dynamik av att inte röra sig ur fläcken utan låta sig genomströmmas av världen och detta i kombination med den lika skalpellvassa som ömsinta ironin, gav henne snabbt en särställning i den stora diktargenerationen hon tillhörde, där Gombrowicz, Milosz och Herbert är de mest namnkunniga.

ANNONS

Det är ingen tillfällighet att de två diktsamlingar som avslutade den nio år långa poetiska frånvaron efter Nobelpriset 1996, bär titlarna Chwila, Ögonblick, och Dwukropek, Ett kolon, för Szymborskas poesi har alltid själv varit detta skiljetecken, skriftens fönster på vid gavel mot det ogripbara pågående nuet som koagulerar och förflyktigas till förflutenhet: "Ännu vet de inte/vad som för en halvtimme sedan/hände där på vägen.//På deras klockor/är den någon sorts/eftermiddag, torsdag, september".

Citatet har jag hämtat ur dikten Trafikolycka,som ingår i Ett kolon, nu på svenska i sedvanligt briljant översättning av Anders Bodegård, vars makalösa gehör ännu en gång ger Szymborskas avklarnade, raffinerade enkelhet större siktdjup än de engelska och italienska översättningar jag kunnat jämföra med genom åren.

Ett Kolon är en sjutton dikter tunn samling som börjar med den mästerliga Bortovaro, där identiteten framstår som en tillfällighet jämfört med det som "så när hänt / att min mor hade gift sig/med Zbigniew B. Från Dunska Wola… /att min far på samma gång hade gift sig/med Jadwiga R. från Zakopane". De tänkbara kontrafaktiska döttrar som då kommit till världen i hennes ställe, skulle skriva "dikter som direkt är mer spännande än mina" och "som orädd hoppar i djupt vatten".

ANNONS

Gång på gång förvandlar Szymborska helt utan yttre dramatik och språkliga åthävor enkla vardagsbestyr och igenkännliga situationer till allegorier över människans lott, där dödens gåta får oss att ställa frågan om livets mening, precis som de artiga blinda åhörarna i en annan dikt, när de efter uppläsningen ber poeten om en för dem osynlig namnteckning - en fråga som bara kan besvaras med ett kolon.

ANNONS