Cyberpunk: Romantiska noirskildringar från post-apokalyptiska landskap. Infrastrukturerna har på en och samma gång fallit samman och vidareutvecklats. Det finns vinnare och förlorare, men vilka som är vilka är svårt att utröna. Den globala kapitalismen genomsyrar allt, ned på språklig nivå. Och medan befolkningen kopplar upp sina hjärnor på epilepsiframkallande MTV-produktioner och konspiratörerna i tysthet spinner sina nät - agerar gatusmarta män och kvinnor motvilligt de antihjältar vars uppgift det är att nysta i konspirationstrådarna.
Tänk Harrison Ford i Bladerunner, eller för den sakens skull Keanu Reeves i kalkonrullen Johnny Mnemonic.
Medan den förstnämnda filmen baserade sig på Philip K Dicks Do androids dream of electric sheep, skrevs Johnny Mnemonic av William Gibson, författaren som med Neuromancer utnämndes till samtidens Nostradamus, eftersom förutsägelserna om världsomspännande datanätverk snart skulle besannas. Lägg därtill det faktum att han berikat (smutsat ner?) språket med begreppet cyberspace - så förstår man vilken betydelse han har haft för beskrivningen och förståelsen av samtiden.
I den senaste romanen Känna mönster rör det sig inte längre om händelser som utspelas i en "nära framtid". Den tekniska och politiska utvecklingen har hunnit i kapp cyberpunksgenren - och en världsomspännande konspiration med aktörer från såväl reklam-, mode- och hackerindustri är möjlig att skildra med de politiska och tekniska förhållanden som råder idag.
Marknadsanalytikern Cayce Pollard är allergisk mot logotyper. Varje gång hon ser någon av de mest berömda symbolerna drabbas hon av extremt obehag. En sjukdom som hon lyckats vända till något som påminner om en superkraft, eftersom hennes trendkänslighet är efterfrågad av företag över hela världen. Hennes djupa fascination inför några mystiska filmklipp som cirkulerar på nätet, kombinerat med deltagandet i diskussionsforumet "Fetish:Footage:Forum" och hennes frilansuppdrag som analytiker för det Londonbaserade företaget Blue Ant - gör att hon får i uppdrag att leta reda på filmklippens upphovsman. Uppdraget leder henne till såväl Tokyo som Moskva - delar av en labyrintisk värld där alla kan visa sig arbeta för någon annan. Och någonstans i bakgrunden håller spindlarna ting och väntar på att Cayce ska hitta fram till dem.
Särskilt dåligt är det inte. Trots de irriterande långa detalj- och situationsbeskrivningarna. Men i längden är konspirationsprosan, med sin paradoxala tro på enhet, sammanhang och bakomliggande "upphovsman" - begränsande. Gibsons värld är helt enkelt för liten och överskådlig för att kunna övertyga.
