Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vad glor du på? i målningarna Bror och syster I & II och I livets villervalla av Jenny Wik känns frågan nära till hands, skriver Kajsa Widegren. 

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Wiks arga små barnansikten berör mest

Galleri Majnabbe öppnar höstsäsongen i traditionella tongångar. Kajsa Widegren har varit där.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konst

Veckans galleri
Galleri Majnabbe
Tomas Ekvall och Jenny Wik
t.o.m 17 september
 

Nu så här innan konstbiennalen drar igång tänker jag mycket på konstens globala och lokala förankring. På Galleri Majnabbe är det som om ingen biennal överhuvudtaget existerade. Är det självvalt eller inte – ingen aning. Jag tolkar det som ett ömsesidigt ointresse och ointresse kan ju vara både laddat och helt neutralt. Majnabbe öppnar helt enkelt hösten i ganska traditionella tongångar. Två konstnärer: Å ena sidan ett måleri som jobbar med avstånd och helhet och å andra sidan ett bildskapande med betoning på detalj och relationer. Tomas Ekvall i de yttre rummen och Jenny Wik i de inre. Ekvall med ett måleri som prövar och omprövar – ljusförhållanden, stämningar, tidpunkter på dygnet: skillnaderna återges i olika kulörer men motiven är näst intill det samma. Några själar som tycks driva i sina egna tankar, egna sysslor på en strand, vid en pir. Ett flygplan lyfter. Ljuset är tätt, döljer snarare än lyser upp. Färgen pålagd i diagonala sjok, distinkt som vinden i kustbandet. I några mindre verk är färgen så tjock att de närmast fungerar som installationer i rummet, snarare än avbildningar i två dimensioner.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Wiks bilder för samman måleri, textil och fotografi, men vissa målningar är helt i akryl. Hon jobbar ibland med ett vaxlager där hon trycker in fotografiskt arkivmaterial som ger den där spöklika närvaron. Snapshots av sorglösa ansikten från andra tider, omedvetna om att de snart är det förflutna. Dekorativa element ramar in, textila avtryck. Det är ett slags lån från en minnesestetik, porträtt av de döda som unga. Wik gör också tittskåp med figurer av isärplockade dockkroppar och små keramiska – kerubiska – ansikten som tittar ut. Några mörka titlar antyder att detta kan vara delar av ett sorgearbete, men för mig väl kitschigt. Blir mer berörd av de lite skeptiska, nästan argsinta barnansiktena, intensivt stirrande – typ, vad glor du på? – en fråga som varje galleribesökare måste ställa sig någon gång – i målningarna Bror och syster I & II och I livets villervalla. 

På Majnabbe lyfts inte blicken mot det globala, vare sig som värld eller konstvärld. Jag kan visserligen ofta känna mig kall inför konst som tycks avbrutit förbindelsen till en specifik plats, med specifika konflikter och meningsskapanden. Men det samma gäller också med konst som endast tycks sträcka sig efter sig själv, sin egen värld.