Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Widmark och Lidbeck litar på sina läsare

Talmannens hämnd är politisk action för barn. Lättviktig som ett vallöfte, men innehållsrik och oavbrutet underhållande, skriver Kajsa Bergström Feiff.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Ålder: 9-12
Martin Widmark och Petter Lidbeck
Talmannens hämnd
Omslag och illustrationer: Pelle Forshed
Bonnier Carlsen
 

Något är ruttet på Rosenbad. I boken Talmannens hämnd alltså. Dagmar Persson är en desillusionerad tjänsteman på regeringskansliet som för ett antal år sedan fick den i regeringskretsar så oviktiga titeln ”Barnens talman” att inte bara hon, utan hela uppdraget mer eller mindre glömts bort. Hon framlever nu sina dagar i en skrubb i regeringens källare, när hon inte då och då kallas upp för att servera kaffe åt pompösa ministrar. Men nu har Dagmar, som trots allt tar sitt uppdrag på största allvar, lackat, satt upp en hemsida och på egen hand börjat besvara barns frågor om regeringen så ärligt hon kan. Lite för ärligt om man frågar ministrarna själva, som nu måste hitta och tysta läckan på Rosenbad.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det må låta krystat med politisk action för barn, och Talmannens hämnd är kanske inte en litterär tungviktare direkt. Men den är kul, rapp och smart. Den är dessutom – vilket nog mest kommer eventuella högläsande föräldrar till fromma – kryddad med  roligt elaka, tunt förklädda satirer i näst intill Gösta Knutssonsk anda. Mest minnesvärd får nog Göran Per … förlåt, Klas Jönsson sägas vara – före detta statsminister och självutnämnd landsfader som går runt på sitt gods i Västergötland, vårdar sina tomater (alla döpta efter socialdemokratiska politiker – Tage, Per-Albin och Mona) och lyssnar på sig själv medan han orerar om sin egen förträfflighet.

Tyvärr är Talmannens hämnd helt kliniskt befriad från faktisk politik. Synd, det hade varit roligt med lite höger-vänster-snack filtrerat till läsarna genom Martin Widmarks och Petter Lidbecks förment skämtsamma, men ändå innehållsspäckade prosa. För annars vågar de låta innehållet vara lite krångligt där så behövs. Författarna litar på sina läsare. De låter statsministern fundera på varför det är viktigare att han, om han tillfrågas av journalister, kan priset på en liter mjölk än på en flaska champagne, och de förklarar utan att vuxensplaina vad ett ”utskott” egentligen är.

Längst bak i boken finns dessutom ett praktiskt uppslag med förklaringar till några av de vanligaste ovanliga politikorden läsaren kan tänkas stöta på, i och utanför boken. Som vad en ”tjänsteman” är, eller varför oppositionen som regel tycker nåt annat än regeringen.

Och visst kan det lätt bli träigt med det som känns som till prosa förklädda läroböcker, men Talmannens hämnd är en roman i sin egen rätt. Lättviktig som ett vallöfte, men innehållsrik och oavbrutet underhållande.