Det snöar på ett klassiskt sätt när jag skyndar till Martin Wickströms ateljé i Stockholm. Där, två våningar ner från gatuplan, finns en annan verklighet och en galen jultomte. Starka färgstråk av gult och rött, söta figurer och texter som svider till. Det står ”Made in China” och ”Harmonica”.
– Jag har utgått från ett munspelsfodral, men för mig är också ”Harmonica” rollgestalten i den bästa westernfilmen, Once Upon a Time in the West, där Charles Bronson spelar munspel och hämnas oförrätter. Texten ”Made in China” finns med för att det gamla munspelet precis som allt vi köper är producerat där. Kina är hela världens verkstad. Tomten är mörkhyad för att det kan passa i dessa märkliga Sverigedemokrat-tider.
I Martin Wickströms bild av tomten trängs referenserna med varandra och färgerna vrålar. Så är det ofta i hans konst och så är det även här. Politik, globalisering, konsumtionsmönster, film och minnen legeras med primärfärger och blir en julkommentar. Just att blanda och vispa upp mer poesi än beståndsdelarna egentligen innehåller är en tydlig linje i Martin Wickströms konst.
Hans bildvärldar består av måleri, collage och installationer där många komponenter skakas om. Det blir ett färggrant, elegant och frätande skyfall av masskultur och melankoli. Såret bakom skrattet och blodet mitt i plasten. Den glada åsnan från Karlssons klister får en leksakspistol i käften. Flygplan, bilar, pinuppor och seriefigurer regnar ner. Nostalgiska ornament slingrar sig kyligt om varandra. En målning på två rökande kvinnor i bikini visar sig vara israeliska soldater på permission från Sexdagarskriget. Kitsch, pop och dröm korsas.
Martin Wickström plockar upp framtidsoptimismens 50-tal och ser gårdagens ironier i backspegeln. Ibland sågar han till en träbit och skruvar fast på en målning. Andra gånger bygger han om en tvättmaskin. Han säger att han inte hittar på något, utan hittar saker och sätter dem samman. Plötsligt blir det en krock som fungerar. Vi pratar om vad postmodernism är, och han säger att han nog alltid arbetat postmodernt. Öyvind Fahlström och Dick Bengtsson har varit inspirationskällor för honom, precis som för en hel generation konstnärer.
Martin Wickström gick ut Konsthögskolan i slutet av 80-talet, fick gallerikontrakt, köpare och en flygande start. Nu kan han se tillbaka på utställningar i Sverige och utomlands och finns representerad på många konstmuseer. Hans verk är märkliga och frusna, mitt i ett varmt skrik.
– Jag vill göra något till synes fint och tilltalande men som har en twist. En vacker, giftig blomma.
På ateljéväggen mitt framför oss hänger målningar av husfasader. De milda funkislådorna fyller upp hela bildplanet, men måleriska mörkermönster sprider sig på folkhemmets putsade ytor. Martin Wickström berättar att många blir berörda av målningarna. Många har en relation till den arkitekturen, och han bodde själv i ett sådant hus i Finspång till han var nio år. I bilderna finns slutenhet, voyeurism, vemod och den intensiva ljusskildringen.
Hur har du påverkats av din barndom och hur skiljer sig den från dina barns uppväxt?
– Det som händer när man är liten är mycket viktigt och svårjusterat, och visst har det färgat mig mycket att växa upp i ett småborgerligt, försiktigt hem vid åkerkanten i Finspång. Det var en optimistisk och protektionistisk era avskärmad från en vassare verklighet. Mina egna barns uppväxt i Stockholm skiljer sig radikalt från det jag formades av. Annsofie och jag skaffade varken sommarhus eller bil, istället reste vi utomlands med barnen. Vi har varit i Kina, Indien, Japan, Kuba och USA. Det har känts bra för oss att kunna ge dem en vidsynt världsbild.
Resandet bär också ofta frukt i Martin Wickströms konst. I sitt nästa projekt kommer han att avbilda fasader i New York. Det blir en del av hans kommande utställning hos Angelika Knäpper, hans Stockholmsgallerist. I Göteborg brukar Martin Wickström ställa ut på Aveny och i Malmö är det Galerie Leger. För ett år sedan hade han utställningar på alla tre gallerierna nästan samtidigt. Alldeles innan detta hade han en utställningsturné i Skövde, Eskilstuna, Norrtälje och Örebro. Trött satte han in en annons i tidningen om att Martin Wickström går på semester från 2009 till hösten 2011. Det var en referens till Carl Fredrik Reuterswärd som på sin tid annonserade om en betydligt längre ledighet, 1963–72.
– En del kollegor trodde att jag skulle resa bort. Istället var jag nyligen separerad och renoverade en lägenhet. Men jag kunde inte hålla mig borta från måleriet längre än nio månader.
Din före detta fru är också konstnär. Vilka är för- och nackdelarna med att vara ett konstnärspar?
– Det är krångligt att vara konstnär, och om båda är det finns det en större förståelse i vardagen. Bland de flesta konstnärspar finns det dock en ojämlikhet, den ena parten är mer framgångsrik, men det finns motexempel som Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström. På det hela tror jag att fördelarna överväger.
Martin Wickström beskriver sig själv som arbetsnarkoman och i mitt knä ligger en bok om hans konst. Boken är drygt två kilo tung och nästan 600 sidor tjock, och det är bara verk från de senaste tio åren. Han gav en stor hög fotoutskrifter till sina formgivare och ville att de skulle välja, men de tog med allt. Det är ett myllrande referensverk med texter av konstnärsvänner och foton av Lars Tunbjörk på Martin i ateljén.
I början av sin konstkarriär arbetade Martin Wickström på Rålambshovs sjukhus. Efter sin första natt där lovade han sig själv att nattarbetet skulle bli en kort parentes. Arton år och över tusen nätter senare var parentesen ännu inte avslutad, men extraknäcket gav frukt i installationen 1098 nätter. Ett plastföremål för varje natt. Varje sak i disig grön eller blå färg, som skymning eller gryning. Ett sovande hav av längtan. På sjukhuset blev Wickström god vän med en annan nattarbetare, bergsbestigaren Daniel Bidner. Daniel skulle bestiga K2 och Martin gav honom en pytteliten blinkande stol att placera på toppen av K2. En exakt likadan stol skulle stå i Sverige och tändas samtidigt. Men Daniel omkom på sin väg nerför berget, utan att ha nått toppen. En likadan stol stod hemma och blinkade i tio år.
Under sina sista timmar på berget hallucinerade Daniel om en stuga nere i dalen. Martin målade då, exakt samtidigt, en liten stuga i Stockholm. När sambandet klargjordes för honom började han arbeta med installationen Stunder. Det är åttiosex vitmålade bruksföremål som är bra att ha vid en bergsbestigning, ett för var hundrade meter som K2 är högt. På varje ting finns ett hus målat och alla är upplysta av en glödlampa. De påminner om ikoner.
– Förolyckas man i de bergen blir man kvar där, orörd. Genom att vitmåla sakerna fryser jag dem på ett liknande sätt. Vitt är också en begravningsfärg i Asien. Installationen är spridd nu, vilket jag ångrar. Kommer det delar ur den på auktion så köper jag tillbaka dem.
Du rör dig ofta med en sorts siffermagi i dina verk. Allt i installationerna är välmotiverat. Varje utseende är förankrat i en idé, som tältkrokarna vid ett tält.
– Den fullständiga frihet man har som konstnär är tvärjobbig. Man vill ta bort den snabbt som ögat och ersätta med en inre logik som blir en begränsning. Därför kan uppgiften att göra en jultomte till GP vara intressant.
Logiken och poesin verkar vara Martin Wickströms främsta verktyg. Han utgår ofta från saker, men också berättelser, politiska, personliga eller filmiska. På så sätt har filmen Psycho blivit textverket For Marion Crane där all dialog är utskriven och tystnaderna effektfullt lämnade i vitt.
– Jag ville trycka texten på ett duschdraperi och sälja i upplaga, men filmbolaget i Hollywood menade att det bara var att glömma.
Mys-skräcken från Psycho omvandlas till en allvarlig, bottenlös sorg i verket Maraton. Martin Wickström har målat av fotografierna med dödsdömda fångar i Pol Pots Kambodja. I målningarna har Wickström också avbildat ljusreflexer från glaset av de gamla fotografierna. Nu och då möts. Invid målningarna står en ouppackad barncykel av märket Maraton. Wickström hittade den på en loppmarknad, och den är jämnårig med kvinnorna som avrättades.
Ett tydligt drag i Martin Wickströms konst är motsatspar som vackert och hemskt, snabbt eller eftertänksamt. Han kontrasterar strömmen av masskultur mot den personliga berättelsens sköra tråd. Han varvar måleriet med att snickra, konstruera och dra sladdar.
– Jag har alltid tyckt om att bygga och hålla på med tekniska saker. Till en början höll jag isär måleriet och det andra, men under konstutbildningen upptäckte jag att jag naturligtvis kan blanda dessa. Konsten är en mycket tillåtande och förlåtande verksamhet. Konst, det är något för både ögat, tanken och handen.
Hur har din konst påverkats av dina olika livsskeden? Ernst Billgren säger att som ung konstnär har man stor motor och liten ratt och som gammal har man stor ratt och liten motor.
– Haha, det var fyndigt uttryckt. Man har bättre koll på sina uttrycksmedel, men idématerialet och motivvalen har inte förändrats. Som ung har man ett driv som liknar revanschlystnad. Allt var nervösspännande för mig som ung. Nu är jag tryggare och säkrare.
Vid sidan av sin passion för arbetet i ateljén är Martin Wickström också entreprenör och konstkonsult. Han arbetade i sex år som projektledare för Statens konstråd och grundade sedan bolaget KiWi med kollegan Ulf Kihlander. Just nu arbetar KiWi med den Engelska parken i Varberg. Där har konstnären Maria Misenberger blivit utvald för att göra en konstnärlig tolkning.
Ett annat projekt KiWi sjösatt är de tryck av kända svenska konstnärers verk som säljs på IKEA.
– Grundtanken var att bra konst skulle vara tillgänglig för alla och att vi skulle infiltrera vad folk har på väggarna. Vi har arbetat med kända konstnärer vars karriärer inte skulle kunna skadas av satsningen, bland andra Jens Fänge, Maya Eizin, Ernst och Helene Billgren. Det har inte blivit någon ”bad will” i konstkretsar.
– Hur ser du på dina två roller som konstnär och konstkonsult?
– Det är givande för mitt konstnärskap att komma så nära andras konstnärliga projekt. Men för att jag ska kunna göra det bra måste jag ha tid för eget arbete. Jag skulle bli snål om jag bara sysslade med andras konst. Jag har alltid älskat att måla och kommer att fortsätta med det.
1. Annsofie Nilsson (mina barns mor).
För hennes totala uppriktighet och varma generositet, en vän för alltid.
2. Ulf Kihlander (min KiWi-kollega).
För sin klokskap, sin infallsrikedom och sin göteborgska värme som slår det mesta!
1. En majdag 1978 när den kladdiga oljefärgen plötsligt förvandlades till luft och ljus.
2. När vägen en dag i mitten av nittiotalet krökte snällt åt vänster så jag vaknade med ett par hjul i vägrenen i stället för i nosen på en långtradare.
– Martin är av den riktigt gamla stammen hedersknyfflar. Vänfast, hederlig, rättvis. Vänligt intresserad av allt och alla utan påflugenhet eller fordringar. Resultatet av detta intresse för människor i förening med hans breda konstnärliga kunnande strömmar ut som en evig vårflod av målningar och objekt. Så snart han får en ledig stund arbetar han.
Dan Wolgers, konstnär och ledamot av Konstakademien
– Martin Wickström är en ny sorts konstnär som beskriver sin verksamhet på ett helt annat sätt än tidigare generationer gjort. Han skapar nämligen hela tiden. Och överallt. Med det han kommer i kontakt med. Tillvaron växer med Martin. Och allt verkar möjligt. Även det ogjorda.
Marie-Louise Ekman, konstnär och chef för Kungliga Dramatiska Teatern
När: Då han precis har börjat måla igen.
Var: I ateljén, under Stockholms bästa fik och över Stockholms äldsta atletklubb.
Hur: Med både anteckningsblock och bandspelare om konsten och livet.
Varför: För att Martin Wickström är årets tomtekonstnär.
Namn: Martin Wickström
Yrke: Konstnär
Född: 27 april 1957
Familj: Tre barn
Bor: Mitt i Stockholm