Regnbågsflaggor på alla spårvagnar och bussar. Älskar min hemstad extra mycket denna vecka, twittrar min vän Marcus och kommentarsfältet fylls av glada tillrop. Westpride pågår för fullt och det är mest hjärtan och tummar i luften men några surmular grymtar också. Vad ska det va bra för? eller Heterosexuella har ju inga parader?
När jag träffade min första tjej på sjuttiotalet rådde en bedövande tystnad om sådana som oss, öppenhet fanns inte på kartan. Vi hade inte ens ord för vilka vi var. Vi gjorde oss bäst i garderoben. Inte konstigt när den enda informationskällan var biologiboken som slog fast att homon främst återfanns bland pedofiler och i fängelser. Tidigare hade straffarbete utdömts men nu nöjde man sig med att förbjuda frivillig sex före arton årsålder – samt fortsätta att klassa oss som mentalsjuka. Med elstötar försökte psykiatrin bota oss ända till slutet av sjuttiotalet.
Jag blev kär, fast hela världen sa nej. För så är det ju; du kan förlöjliga, skrika på polis, hota med Gud, helvetet, fängelse eller fysisk bestraffning. Kärleken slår rot ändå. Det har den alltid gjort och det kommer den alltid att göra. Inga präster, imamer eller despoter i världen kan hindra hjärtan att slå för varandra.
Och kampen för våra rättigheter hade exploderat i USA och spridit sig över Atlanten. Den första demonstrationen vågade jag inte gå i, bara beundra på håll. Vi är arga, inte snälla, vi är homosexuella, hojtade några av de knappt tvåhundra i tåget.
Ullevi juni 1983. David Bowie har kommit ut som bisexuell, utmanat alla föreställningar om kön och står på scenen när en hand smyger sig in i min. Den snyggaste tjejen i publiken blir min medan Lets dance ekar över Göteborg. If you say run, I run with you.
Springa var precis vad vi fick göra. Dagen före nyårsafton det året fick hennes farsa nys om vår kärlek och kastade bryskt ut oss mitt i natten. Bergsjön hade inga nattöppna fik då heller. Det blev ändlösa timmars trampande i snömodden medan vi väntade på första vagnen mot centrum.
Så var det, och så är det. Öppenhet bjuder frihet men också motstånd. När lovlighetsgränsen för hetero- och homosexuella likställdes i Sveriges 1978 mördades också den första öppna bögen med politiskt uppdrag, Harvey Milk, i landet där gaykampen startat tio år tidigare.
Vi tar två steg fram och ett steg tillbaka.
Ardeshir Bibakabadi flydde från Iran där han riskerade dödsstraff för den han är. När han idag föreläser på skolor i Göteborg kallas han bögjävel och har trakasserats av både elever och personal.
Så när någon fnyser över att Pride inte behövs berätta gärna att vi kommit långt men att vi inte är framme. Inte ens i Sverige.
Och till er som oroas över hetronas uteblivna parad vill jag bara säga ett stort grattis. Ni har årets alla övriga heteroveckor att frossa i. Dessutom är ni precis lika välkomna som alla andra som tror på demokrati, allas lika värde och på att inte missa årets bästa fest . Vi ses i paraden - Happy westpride!