Att minnas är ingen lätt konst, särskilt inte när det råder en inflation av minnesproducerande fenomen som historieböcker, memoarer, monument och arkiv som hela tiden invaderar den privata minnesbearbetningen. Problemet är inte att vi inte minns tillräckligt utan att vi minns för mycket och inte längre kan sortera bland våra minnen. Vår historiebesatthet lider av den paradoxala lusten att skapa en så gemensam men samtidigt mångfacetterad syn på historien som möjligt.
Men var finns kritiken av denna historiebesatthet? Och vad hände med Francis Fukuyama som 1989 påstod att historien hade nått sitt slut och att den liberala demokratins slutgiltiga triumf äntligen kunde säkra världsfred på jorden? Tills vidare kan man ta del av Förlust - Wanås stora internationella utställning som kretsar kring minnets och historiebearbetandets mekanismer.
Vad gäller sammanhanget kunde denna minnesbearbetande utställning om krig och annat elände inte äga rum på en bättre plats än i denna pastorala miljö som fullkomligt vibrerar av romantisk verklighetsflykt. För vilka behöver skakas om mest, om inte de som kommit hit för en lugn eftermiddagspromenad i parkens och slottets fagra omgivningar? Skickligt nog har utställningen koncentrerats innanför konsthallens väggar, som för att erbjuda en andaktsstund från den omgivande skönheten. Här inne är det en annan skönhet som tar vid, nämligen skörhetens och ovisshetens. Utställningen är liksom minnet byggt på ett associativt sätt. Ett verk leder till ett annat, en minnesstrategi hakar sig fast i en annan.
I det första rummet möts man av Alejandra Lundéns lekplats som består av färggranna byggnadsklossar. Lekplatsen visar sig också vara ett minnesmonument över mördade palestinska och judiska barn, då varje byggkloss har inristat ett avlidet barns namn, födelse- och dödsdatum. Det dolda monumentets styrka ligger i sammanblandningen av det monumentala och det lekfulla, det skuldtyngda och det oskuldsfulla. Barnen leker ovisst med byggklossarna och det är upp till föräldrarna att informera dem om vad de faktiskt leker med. En extra twist är det faktum att konstnären avstått från att ange de avlidna barnens respektive kulturella bakgrund.
I diametral skillnad mot denna kulturdekonstruerande gest, är Emily Princes teckningar av amerikanska avlidna soldater från kriget i Irak och Afghanistan. De irakiska och afghanistanska offren har lämnats åt glömskan vilket påminner om monumentets nationalistiska och därmed exkluderande egenskaper. Prince har ritat soldaterna med största tänkbara precision på små papper som delar in dem efter respektive hudfärg: vit, beige och brun. Det är modigt att leka med klassificeringens och heroiseringens former, men någonstans lämnar detta smått spekulativa verk en bitter eftersmak.
Ann Böttchers ryamatta som duplicerat ett svenskt nazistiskt kort från 30-talet som föreställer en mörk skog som blir upplyst av en vit svastiska på stjärnhimlen är betydligt subtilare. I den snåriga ryamattan kan man gräva sig fram till svastikan som lämnats tom, som en vit fläck på det svenska samvetet. Att den svenska kulturens fascination för natur, handarbete och ursprunglighet passade in i den nazistiska ideologins mytbildningar om ett rent folk, behöver inte nämnas. Konstverket talar för sig självt.
Ett kulturellt arv som raderats ut av helt andra skäl är de gigantiska Buddhastatyerna som talibanerna sköt sönder i Afghanistan 2001. Lida Abduls film om denna förlust, som skildrar ett par män som klappar ritualistiskt med ett par stenar, kan ses som en form av uppvigling men också som en försonande gest som åkallar nybyggandets akustik. Samma dubbelhet inför den historiska platsen återfinns i Sophie Calles bildsvit som sammanställer bilder av utraderade monument och människors historier om dem. En bättre illustration av de stora ideologiernas och berättelsernas kollaps till förmån för mikroutopiernas och de små berättelsernas födelse får man leta efter. Mindre lyckat är Christian Boltanskis överteatrala barnbildsinstallation och Regina José Galindos blodbesudlade vandring genom stadsrummet som spelats in med en alltför skakig kamera. Verken spelar på för många strängar. Även Mona Hatoums två resväskor som bundits samman av människohår lider av sentimental kitsch.
Men inget ont om sentimentaliteten som sådan. På ett ställe fungerar den alldeles utmärkt, nämligen i Zoran Naskovskifantastiska videoverk - Death in Dallas som filtrerar Kennedymordet genom en slavisk mans sorgesång. Den deca-syllabiska balladen sammanflätas med hallucinatoriskt välklippta bilder från mordet. Anakronismen och exotismen är total. Här finns inte ett uns av distanserad ironi, endast en liten mans klagan inför historiens hårda vingslag.
Men idel tillbakablickande är sällan produktivt. Det räcker att tänka på Angelus Novus - historiens ängel hos Walter Benjamin som hela tiden blickar tillbaka mot det förgångna. Han vill stanna upp och lappa ihop de söndersprängda kropparna, men vinden fångar tag i honom och driver honom in i framtiden. Tillbakavändandet är omöjligt och hoppet endast att finna i framtiden. Esther Shalev-Gerz sammansmälta klockor på utställningshallens husfasad där den ena klockan tickar bakåt och den andra framåt, fångar just denna dubbla vilja hos människan att färdas såväl bak som fram i tiden. Här är linjen mellan stagnation och progression hårfin. Verket är och förblir ett etiskt imperativ. En påminnelse om att historiebearbetningen måste övergå i en framtidsbildning och att framtiden måste byggas på historien.
Tyvärr är det för få konstverk i dag som vågar göra båda delarna. Jon Brunberg föregår med gott exempel. Han är den ende konstnären som sökt sig långt utanför utställningsrummet, såväl bokstavligt som symboliskt. Hans monument, som kommer att byggas längre fram på samma plats, består tills vidare av en virtuell guidad tur genom skulpturparken. Han berättar om hur han i samråd med tre arkitektbyråer lagt fram ett förslag till ett framtida monument för alla tio miljoner människor som dött av krig sedan 1945. Syftet är att skapa ett monument som överskrider alla nationella, religiösa och kulturella gränsdragningar. Någonstans hoppas jag att verket inte kommer att realiseras, för är det något vi behöver mer av, så är det just virtuella, immateriella och relationella monument som sträcker sig över såväl tid som rum. Som den engelska poeten Anne Sexton sade - det spelar ingen roll vad som har hänt. Det som spelar roll är hur vi minns och talar om det som har hänt.
