Wagner kräver en del

ANNONS
|

Det krävs en hel del av lyssnaren för att ta till sig jättebandet Lambchops grundbult Kurt Wagner denna kväll. För ska man man vara helt ärlig och krass så sjunger han som en knarrande gammal stubbe. Förutsättningarna för att kunna lyssna är inte heller helt perfekta på Nefertiti en lördagskväll, iallafall inte för alla oss som inte har bokat bord och får stå upp. Musiken och framträdandet är av slaget att man skulle höra en knappnål falla (eller de flåsflabbande grabbarna bakom ryggen på en, som måste hamnat helt fel, för den delen). Att då stå och trängas som på värsta rockkonserten blir lite tokigt. Men det är ju inte Kurt Wagners fel. I sina stunder är det bländande vackert och den knarriga rösten med de udda fraseringarna och rytmiserandet hör liksom till. Just den här stubben har dessutom alldeles fantastiska rötter som står stadigt i den Nashvillska myllan. Men även om konserten innehåller bländande stunder så har den även stunder som blir lite för arty och konstiga. Wagner deklarerar själv att den här soloturnén handlar om att framföra nya eller obskyra låtar, och ibland blir det helt enkelt lite för obskyrt. Jag slits därför lite mellan olika möjligheter på betygsskalan. De flesta skulle passa in på en eller annan del av konserten. Men jag får låta helhetskänslan, när man gå hemåt efter dryga en och en halv timme, bestämma. Och den är, förutom värk i fötterna, ganska jäkla bra.

ANNONS
ANNONS