Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vladimir Kaminer: Militärmusik

Ryssen Vladimir Kaminers litterära värld är absurd på ett gammaldags och förlåtande vis.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Ryssen Vladimir Kaminer föddes i Moskva 1967 - precis i tid för att tillhöra den sista generationen med sovjetisk uppväxt. 1990 flyttade han till Berlin, där han har etablerat sig som radiopratare, författare och grundare av klubben Russen Disko.
Han skriver på tyska, och har sedan debuten år 2000 hunnit publicera elva böcker. Alla kopplade till hans egen identitet som invandrare, ryss och jude.
Militärmusik är Kaminers andra bok, och den första som översatts till svenska. Det är en humoristisk berättelse om författarens tjugotre första år - från barndomens trygga stagnation där han berättar skrönor om fortplantningen för dagiskompisarna, till skolan där han gör passivt motstånd genom att frivilligt skriva meningslösa uppsatser på absurda sovjetiska teman och vidare genom de sena tonårens äventyr som tältande hippie, arbetsskygg projektanställd och energisk arrangör av illegala rockkonserter hemma i folks lägenheter. Till slut kommer en oundviklig militärtjänst. Genom att dyka upp på inskrivningskontoret med ett par flaskor vodka ordnar hans pappa en lättsam syssla, som handlar om att bevaka luftrummet över Moskva från en skogsdunge utanför staden, tillsammans med ett antal privilegierade ryska gossar plus en afghan, som av sina föräldrar sålts till att göra tvåårig militärtjänst istället för en ryss. Sedan kommer perestrojkan, och Kaminer ger sig av. Inte som en oliktänkande, utan som en handlingskraftig drömmare som tar chansen.
Detta är en lugnande historieskrivning för ett Europa som tröttnat både på Solzjenitsyns Gulag och på det nya, mångtydiga Ryssland. Författaren får leka åt oss i en labyrint av dråpliga historier.
Tillvaron är full av dårar, fanatiker och idioter. Den lille pojken sitter på sin röda pansarvagn av plast och tittar med vänligt och häpet intresse på alla, inklusive sig själv.
Kaminers värld är absurd på ett gammaldags och förlåtande vis. Som en trolleriföreställning. Allt är möjligt. Och det som låter som lögn och förbannad dikt är säkert alldeles sant.
Om vi inte passar oss är det vi som blir sovjetnostalgiker. För Kaminer är det inte.