Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Viveka Sjögren | Vi blåste bort ibland

Viveka Sjögren slår an exakt rätt ton mellan vardag och surrealism, skriver Stina Nylén om Vi blåste bort ibland.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bilderbok

Bilderbok

Viveka Sjögren

Vi blåste bort ibland

Kabusa

Viveka Sjögrens bilderbok Vi blåste bort ibland är minimalistisk endast i den meningen att det är mycket få ord på sidorna och enkel, olikfärgad bakgrund på varje uppslag, ofta i en teknik som påminner om det där sättet att svampmåla väggar som var populärt på nittiotalet. Den här lugna, återkommande färgfonden fungerar som språngbräda för en berättelse vars innehåll växer vid varje omläsning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Två barn bygger en trädkoja, det är handlingen. Men under tiden kojan tar form hinner årstiderna växla, och trädet är inte bara rekvisita utan gestaltas som en tänkande, aktiv deltagare i berättelsen, som en solitär med eget privatliv, inte riktigt på samma våglängd som barnen – trädet tänker på alla löv det ska få och sedan, när det kommer fåglar, lär det sig att sjunga. Barnen, å sin sida, talar med varandra om sådant som rymden och vulkanutbrott.

Texten korresponderar med innehållet på ett fiffigt, grafiskt vis där orden placeras i mönster som ljuder av respektive händelse, ett kantigt sådant när det är dags att börja bygga, vertikalt när regnet öser ner. Även för ett barn som inte kan läsa blir de här variationerna till en viktig del av berättelsen.

Det finns gott om små detaljer att upptäcka efterhand, som till exempel att verktygen inte målas i samma mjuka stil som övriga bilder – de är riktiga foton, möjligen ett litet arv från Inger och Lasse Sandberg. Och skottkärran, den är full av riktiga löv! Och varför inte packa ner en purjolök när det är dags att flytta in?

Jag tycker mycket om den här bilderboken. Den är harmonisk och händelserik på samma gång, och den slår an exakt rätt ton mellan vardag och surrealism.

Det ligger nära till hands att tänka på Anna-Clara och Thomas Tidholm i det sammanhanget, men Viveka Sjögren är en bra bit bort från deras ibland lite väl vuxentillvända, smådeprimerande gränsland.