Detta hände sig på den tiden när det fanns konduktörer på spårvagnarna i Göteborg.
Om man var en liten flicka som jag, neg man för spårvagnskonduktören när man köpte sin gula biljett.
Är jag trehundra år? Nej, faktiskt inte, men jag hör själv att det låter så. Det var en annan tid; den saken är klar.
Jag gick i Kärralundsskolan och vi som var flickor lånade ut våra poesialbum till varandra. I dem skulle man skriva en tänkvärd och gärna sedelärande vers.
Bliv ett litet solsken
på vår mörka jord
hälsa den du möter
med ett vänligt ord.
På skolgården kunde man också hoppa hage och byta filmisar med varandra.
Jag hade Audrey Hepburn, Ava Gardin och Tony Kurtis (med tonvikt på sista stavelsen).
I tredje klass sydde vi blå Familjebyxor i syslöjden (handarbete hette det förresten) som vi skulle använda i gymnastiken. Ingen gjorde det. Resår på tre ställen och massor av tyg. Namnet kom av att en hel familj fick plats i dem.
Ibland på rasterna lekte vi knö, vilket hade varit omöjligt om inte skolan varit byggd i en vinkel. Några modiga mindre män började och sedan fyllde vi på tills vi var nästan hundra som stod där och knuffades in mot hörnet.
Men så kom det ödesdigra ropet för detta hände sig under det kalla kriget.
– Ryssen kommer, ryssen kommer.
Det var den faran man var mest rädd för av alla.
Ögonblickligen skingrades massorna och vi sprang som yra höns över skolgården med bultande hjärta och hoppades att det skulle ringa in snart.
Då låstes skolan och inte ens en ryss skulle våga utmana vaktmästaren som bodde i ett eget litet hus på skolgården.
Min pappas äldre syster Alice var född i Kalifornien där min farfar som var sjökapten ägde ett fartyg som gick mellan Seattle och San Francisco med ved. Liksom min farmor och farfar var min faster sträng schartauan. Hon och hennes man förblev tragiskt barnlösa och jag tillbringade mycket tid hos dem. Han var framgångsrik affärsman.
Hemma i min egen värld på Delsjövägen var allting tvärtom. Min pappa Hubert var reporter och tecknare på Handelstidningen och under kriget hade han rapporterat framför allt från Norge.
I vårt hem hade vi ofta besök av hans vänner, motståndsmän från Norge och Danmark och journalistkolleger till honom från England. Mina klasskamrater var avundsjuka på min internationella vänkrets. Vi hade visserligen ingen bil, ingen villa eller stuga på landet och ingen båt. Men en spännande umgängeskrets!
Särskilt gillade jag Fidusen från Ribe (ingen kallades vid sitt riktiga namn fast kriget var över sen tio år). Han hade jättelika polisonger och rökte stora cigarrer. Man såg knappt handen framför sig i barnkammaren.
En dag blev det kalla kriget mer verkligt för oss svenska barn. Hösten 1956 revolterade ungrarna mot den stalinistiska regimen. 20 000 miste livet, 200 000 flydde.
Till Sverige kom på senhösten 8 000 flyktingar från Ungern och de fick ett varmt mottagande.
Miklos Molotoritz flyttade in i jungfrukammaren hos min faster och farbror i våningen på Linné-gatan och där stannade han i fyra år.
En lång mörklockig ganska ung och oerhört vänlig ingenjör. Han fick jobb på Volvo, han blev en medlem i familjen och var med på alla släktkalas och vid alla högtider. Han bidrog med spännande samtal och ungerska traditioner och han lärde sig snabbt det nya språket, inte minst genom alla svenska flickor som uppvaktade den tjusiga mannen från Budapest. Inom familjen kallades han Mollen och det hade han inget emot. Han började faktiskt själv kalla sig för Mollen.
Han umgicks också flitigt med sina landsmän och de han berättade om var lyckligt lottade och lärde göteborgarna att äta ungersk akaciahonung med stark paprika och laga eldiga grytor som gulasch.
Någon gång i veckan gick min faster Alice, farbror Harald, Mollen och jag på den lilla ungerska kvarterskrogen Blå Donau som låg lite närmare Linnéplatsen. Där fanns en violinspelande man som böjde sig ner över borden och spelade så vackert. Det var svårt att inte bli förtjust i honom.
Varje år på sportlovet som inföll vecka sju och som då kallades februarilovet åkte jag med min faster och farbror till svenska fjällen.
1957 tyckte jag det var besynnerligt och trist att inte Mollen fick följa med. Han fick inte ledigt. På sommaren fick han heller inte följa med ut på öarna i Göteborgs skärgård, eftersom han var utländsk medborgare.
Vi åkte nattåg från Göteborg till Sveg och det var märkvärdigt, för vi hade två kupéer med dörr emellan. Det var så hemtrevligt. Min farbror medförde alltid en jättelik säck med Jaffa-apelsiner, eftersom apelsinerna i fjällen var för få och för små i hans smak. När man åkte längd rastade man och åt dessa enorma apelsiner. Sedan stack man ner skalen i snön med hjälp av stavarna. Min farbror sa att de blev jord till våren.
Från Sveg åkte vi rälsbuss till Vemdalen och sedan vanlig buss upp på fjället och högfjällshotellet Vemdalsskalet, som numera är ombyggt och renoverat men ändå sig ganska likt.
När lovet var slut åkte man hem förstås, med nya muskler för i Vemdalsskalet fanns inga liftar på den tiden och inga puckelpister heller. Men det gick fort ändå. Både upp och ner. Saxa upp och ploga ner.
Och när jag kom tillbaka till Göteborg var det vår i luften och Mollen hade fixat välkomstlunch med soppa på salami.
Sista gången jag såg Mollen var på min fasters begravning på Östra kyrkogården.
Jag tänker ofta på hur mycket han betydde för oss alla, och han vidgade definitivt vyerna för mina släktingar i sin skyddade värld.
Det är med stort vemod jag går förbi Ånäsfältet och tänker på den sorgliga debatt som pågår. På somrarna ligger människor på handdukar och solar sig där. På vintern åker små barn kälke nedför backen. Där är sällan fotboll, mer än spontan sådan.
Just nu är Ånäsfältet tomt. Många har väl åkt bort på sportlov och blundar nu mot den starka solen i den vita snön.
