Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vittnesmål av en värld full av förtryck

I Marie Silkebergs nya diktsamling är poesin medvetet uppluckrad, perforerad av omvärld, som ett tillfälligt botemedel för en språklig kris. Det gör den till en spännande bok, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Poesi
Marie Silkeberg
Atlantis
Albert Bonniers förlag


Det är som den svenska poesin sedan länge befinner sig i ett pausläge, där det fortfarande ges ut en del intressant, men på tomgång. Det bråkas överhuvudtaget inte längre om litteratur. Böcker kommer ut, upphöjs ett år eller ignoreras, prisbelönas och försvinner, utan att lämna märken och ärr efter sig.

Jag minns när poesin betydde något; inte nödvändigtvis instrumentellt, men som existentiell nödvändighet; laxering eller uppåt- tjack, improviserad dagsvers eller total missfirmelse av den mänskliga tillvaron. Sen dess har den liksom gjort sig onödig. Det sura gnisslet när Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur handlade inte främst om hans kvaliteter eller brist på sådana, utan den plötsliga och oförsynta insikten att sångbar lyrik tagit över, då den bokliga balsamerat sig i språkmaterialism och privat mummel. Kontrasten blev plötsligt övertydlig.

Kan den bokliga poesin förändra världen? Kanske, men den kan inte längre förändra poesin i sig. Allt är redan gjort. Vilket borde generera en enorm frihet i alla riktningar, då den slipper avantgardets börda att utgöra en nyhet. Den är äntligen redo att hänsynslöst ta itu med hela den fula och vulgära existensen, märk väl också bortom postmodernismens relativism och ironier. Ändå så ofta detta inåtvända mummel.
Ta Marie Silkebergs nya diktsamling Atlantis. Hennes kvaliteter är självklara, de syns och känns. De borde då kunna – helt krasst – användas, bli metod, nyfiken sökning, i stället för bekräftelser av sin egen form. Bortom sin estetik handlar boken ju ändå om detta, ett rastlöst resande. Här finns ett utåtriktat du som kan vara poeten själv, eller en fiktiv företrädare. Ögat som iakttar, örat som hör andra röster, andras korta sidokommentarer (ibland på engelska) som i en något trögflytande talking blues.

Scenerna skiftar ständigt, och länderna, platserna. Öresund och Léopoldville och North Beach och Riddarfjärden och Stalingrad … De flyter in i varann, dubbelexponeras, efter ett antal sidor känns det oväsentligt vad vi befinner oss. Det är ju Atlantis alltsammans, och håller följaktligen på att sjunka. Bakom Silkebergs torra lyrism, korta sakliga satser, bultar en desperation.

Den kan vara hennes egen existentiella, i så fall hårt åtdragen och cool. Främst är den nog politisk och där är dörren åtminstone på glänt. Genom öppningen virvlar vittnesmålen in, av en värld full av förtryck, av flykt och få alternativ. Duet/poeten redovisar sina färdvägar som snabba anteckningar i en arbetsbok. ”Det stormade.” ”Bussen rörde sig långsamt ur staden.” ”På tunnelbanan sitter du bredvid en man och en kvinna.” ”När en kvinna lösgjorde sig ur publiken följde du henne.” ”Du läser om handelsavtalet mellan Kina och Holland.” Rytmen blir ibland så entonig att den påminner om ett hack i en gammal vinylskiva.

Desperationen jag läser in i Atlantis gäller kanske främst insikten att ingenting kan lösas inomspråkligt, annars ju den tes som behärskat och ännu behärskar en stor del av vår tids villfarelser; idén att förändringar och förskjutningar i språket – i perspektivet, synen på – automatiskt förändrar verkligheten. I Atlantis är poesin medvetet uppluckrad, perforerad av omvärld, som ett tillfälligt botemedel för en språklig kris. Det gör den, för mig, till en spännande bok. Även om den ännu är alltför vänd inåt sitt eget mummel.