Den som fortfarande tror att EU:s gränspolitik är bättre än USA:s bör vända blicken mot Ceuta, en av två spanska enklaver på den nordafrikanska kusten. Här råder sedan flera år tillbaka ett slags omvänt belägringstillstånd. Afrikanska migranter hålls på avstånd med stängsel, taggtråd och gummikulor. Det är en hårt militariserad gräns, en livsfarlig plats för den som vill lämna Afrika för Europa.
Trots det fortsätter migranterna att komma. Dag efter dag, år efter år, pågår inbrytningsförsöken. Ibland stormar hundratals desperata män stängslen. Ibland lyckas några lyckliga ta sig över.
Situationen i och kring Ceuta är utgångspunkten för samhällsdebattören Carlos Rojas bok Var går gränsen? Om flyktingmottagande, öppna hjärtan och systemkollaps. Redan på andra sidan konstaterar han det som borde vara uppenbart för fler: Hur mycket regeringar än har ansträngt sig för att hindra människor från att komma in i deras länder har fler och fler hittat vägar in.
Det vill säga: Den moderna migrationen är ett faktum. Den går inte att välja bort. Istället måste vi lära oss att leva med den.
Det är en viktig slutsats och en betydelsefull utgångspunkt för alla mogna och konstruktiva samtal om migration.
Alla val får konsekvenser
Frågan är inte längre om vi ska öppna eller stänga våra gränser, utan hur vi ska organisera våra samhällen i en global värld präglad av rörlighet.
Just därför är Carlos Rojas bok ett välbehövligt tillskott. På ett lättillgängligt språk och med en pedagogisk ansats öppnar han för en ny typ av samtal, ett samtal som är öppet, framåtblickande och konstruktivt. Framför allt slår han fast en viktig sak. Alla val i migrationsfrågan får konsekvenser. Även en restriktiv flyktingpolitik leder till stora omvälvningar här på hemmaplan. En stängd gräns påverkar vår självbild, vår medmänsklighet, våra tankar om grundvalen för vårt samhälle. Lidandet och döden som produceras vid stängslen i Ceuta och på mängder av andra ställen gör oss hårdare och mer själviska. Vi kan inte hävda att Europa är öppet, solidariskt och tolerant om vi samtidigt är beredda att acceptera en politik som prioriterar slutenhet, egoism och intolerans.
Men, påpekar Carlos Rojas, och detta är viktigt, en öppen gräns är inte heller någon enkel sak. Han vänder sig mot alla som vägrar tala om migrationens och flyktingsituationens utmaningar. För att hantera framtiden måste vi inse att vi står inför en ny situation med nya problem, som måste lösas.
Internationell samling
Carlos Rojas efterlyser ett systemskifte. Han vill se en internationell samling för att möta migrationens utmaningar. Han vill att världens demokratier går samman och delar på bördan. Han föreställer sig ett internationellt kvotsystem i gigantisk skala, ett system där alla fria länder tar emot flyktingar i enormt mycket större omfattning än i dag.
Det är bra. Vi behöver visioner och framtidshopp. Men tyvärr blir Carlos Rojas lite väl vag när det kommer till dessa lösningar. Jag tror att de flesta i den svenska offentligheten skulle skriva under på behovet av en internationell samling kring migrationen. Problemet är ju hur det ska gå till. Hur ska alla världens demokratier hitta en gemensam plattform när dessa har så olika intressen och mål? Här hade jag önskat mig mer av Carlos Rojas. Det räcker inte att påpeka behovet av något nytt för att skapa debatt. Det krävs konkretion. Det krävs några handfasta förslag som diskussionen kan ta avstamp i.
Visst, här finns några stycken som handlar om inhemsk svensk politik, och som är intressanta, till exempel idén att inrätta skolor på andra språk än svenska och idén att skapa demokratiska plattformar för nyanlända, men det räcker inte riktigt för Carlos Rojas breda ansats.
Mod och fantasi
Trots det tycker jag mycket om den här boken. Den vill tvinga oss att tänka nytt och konstruktivt. Den efterlyser mod, fantasi och ledarskap. Framför allt pekar den på behovet av att tänka riktigt stort, ja, närmast utopiskt.
Det är lätt att avfärda nya storslagna idéer om framtiden som naiva och orealistiska. Det är lätt att fastna i det förgångna och därmed vägra att se att vi lever i en värld som håller på att förändras i grunden. Alltför många använder i dag backspegeln för att forma sin dröm om framtiden.
I sina bästa stunder är Carlos Rojas en Hans Rosling. Han pekar på hur farligt och dumt det är att navigera efter gamla kartor. Han säger: Ska vi förstå världen måste vi också veta hur den ser ut.
Därför är Carlos Rojas bok en bra början. Men den är också bara en början. Nu gäller det att hitta en fortsättning.
