Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Virginia Woolf | Ett eget rum

Ett eget rum, Virginia Woolfs klassiska essä, har ständigt getts nya betydelser. Lisbeth Larsson liknar den vid en kvinnokampens bibel. Nu finns den i ny svensk översättning.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Essä

Essä

Virginia Woolf | Ett eget rum

Förord: Annina Rabe

Översättning: Elisabeth Mansén

Kommentarer: Maria Green

Ellerströms

Det är som att läsa en nyöversättning av Bibeln. De gamla formuleringarna sitter där. Fasta som berget; inpräntade, använda och återanvända så många gånger att den nya texten som är avsedd att vara mer lättläst tvärtom blir nästan otillgänglig.

Virginia Woolfs essä Ett eget rum har blivit en klassiker. Det hände på 70-­talet när den nya kvinnorörelsen och inte minst den feministiska litteraturkritiken upptäckte dess kraft och tog den till sina hjärtan och hjärnor.

Ursprunget till den var ett ganska häpnadsväckande event. Virginia Woolf, som just hade kommit ut med den spektakulära romanen Orlando, besökte de kvinnliga collegen i det könssegregerade Cam­bridges utkant för att föreläsa om ”Kvinnan och romanen”. Med sig hade hon Vita Sackville-West, sin älskarinna och förebilden för den grandiosa Orlando som i romanen besegrar såväl tid som rum och kön; lever i flera hundra år, färdas världen över och ungefär mitt i förvandlas från man till kvinna.

Bara besöket, romanen och sällskapet var en politisk utmaning. Lägger man till att rättegången mot författarinnan Radclyffe Hall, som anklagades för att med sin lesbiska roman The well of lonliness ha gjort sig skyldig till obscenitet, just hade inletts och att Virginia Woolf snart skulle framträda på försvarets sida, kan man förstå hur laddade dessa föreläsningar var när de ägde rum i det misogyna 20-talets Cambridge.

Den intrikat vindlande essän inleds också med att Virginia Woolf tar sin läsare genom det som Oxbridge lätt kamouflerade Cambridge. Det är en lång promenad, som mest liknar ett hinderlopp. Ständigt blir hon avbruten och hindrad från att få tillgång till den kunskap hon behöver till sin föreläsning. Biblioteket, kapellet, universitetsbyggnaderna, ja, till och med gräset är förbjudet område för en kvinna: ”Endast i manligt sällskap”, som bibliotekarien säger när han avvisar henne.

Omarbetade till en bok-essä har de båda föreläsningarna getts ständigt nya betydelser. På 70-talet tog den nya kvinno­rörelsen fasta på detta med ett eget rum och femhundra pund om året. För Virginia Woolf handlade det om den kvinnliga kreativitetens villkor, för 70-talets feminister om livets. Men framför allt har essän, likt en kvinnokampens bibel, fått ge legitimitet åt så gott som varje ny vändning inom den feministiska teoribildningen.

Många har tagit sin utgångspunkt i den inledande promenad där det manliga regelverket ständigt sätter upp nya hinder för kvinnan. Det är alltid aktuellt. Ännu flera har emellertid tagit fasta på de partier som visar befrielsestrategier och utopier. Den avslutande scenen där Virginia Woolfs alter ego står vid fönstret i sitt arbetsrum i London och ser ner på gatutrafiken har varit en favorit. Hennes uppmärksamhet fångas av en ung kvinna och en ung man, som ovetandes om varand­ra, närmar sig och stiger in i en taxi från var sitt håll. När den rullar iväg med dem båda känner Woolf, som i så många sidor uppehållit sig vid skillnaden mellan kvinnor och män, ett starkt välbehag.

”Den uppenbara orsaken är antagligen att det är naturligt för könen att samarbeta”, står det i den nya översättningen. I den gamla fanns det inget ”antagligen”, det gör det inte i Woolfs text heller. Och det som hela tiden får mig att stanna upp under läsandet av Elisabeth Manséns nya översättning är att den så ofta är tvekande när Woolf är tvärsäker och att den tvärtom, som i beskrivningen av den rörelse som likt en osynlig kraft för de båda ungdomarna in i taxin, är påståelig. Här använder Woolf en glidande satssammansättning med massor av semikolon som ger illusionen av en okontrollerbar men kraftfull rörelse. I nyöversättningen är den vindlande satsen uppdelad i en rad huvudsatser som mer ger illusionen av ett målmedvetet steg för steg-förfarande.

Det finns många bud på tolkningen av slutet. 70-talsfeministen Carolyne Heilbrun menade att Virginia Woolf här formulerade en utopi som handlade om and­rogynitet; att taxin så att säga inneslöt den nya människan, framtiden, där det manliga och det kvinnliga inuti henne får samverka i stället för att splittra tänkandet. Ett mer konkret förslag har varit att det helt enkelt handlar om nödvändigheten av att man och kvinna inser att de befinner sig i samma värld och att det bara är om de accepterar det som de kan färdas in i framtiden på ett gott sätt.

Slår man upp dessa sidor i Kajsa Dahlbergs Ett eget rum. Tusen bibliotek kan man också se hur läsarna kämpat med texten. Dahlberg har i sitt fyndiga konstverk förenat massor av biblioteksexemplar av Ett eget rum till en enda bok med alla understrykningar och marginalanteckningar synliga. En mardröm för en bibliotekarie, men helt fascinerande för en Ett eget rum-addict. Vissa sidor, som de om taxiresan, är helt svarta av understrykningar och klotter, andra seglar förbi intakta.

Kajsa Dahlbergs konstverk visar med all tydlighet det genomslag Ett eget rum haft i Sverige. Den översattes till svenska av Jane Lundblad 1958. Men det var inte förrän andra och tredje utgåvan, 1965 respektive 1977, som den fick sin verkliga betydelse och blev början på Virginia Woolfs genombrott i Sverige. Under de följande decennierna översattes äntligen alla hennes romaner och så småningom även hennes dagböcker och essäer.