Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
På gott och ont. Prisbelönte danske filmregissören Thomas Vinterberg gör en djupdykning i 1970-talets kollektivism, och ställer den borgerliga kärnfamiljens slutna ideal mot storfamiljen.

Vinterberg i Kollektiv gemenskap

För snart tjugo år sedan slog han igenom med Festen. Nu är Thomas Vinterberg tillbaka vid det middagsbord som definierat honom och deklarerar nya obekväma sanningar.

I Thomas Vinterbergs nya långfilm Kollektivet spelar Trine Dyrholm och Ulrich Thomsen Anna och Erik, det äkta paret som tillsammans med tonårsdottern Freja flyttar in i en patriciervilla Erik just fått ärva av sin far. Där drar de igång ett kollektiv – han ytterst motvilligt, hon desto mer engagerat.
– Erik är inte någon social människa och är helt ärlig med det. Ändå väljer han, i solidaritet med sin fru, att gå med på att leva i storfamilj, förklarar Thomas Vinterberg på besök i Göteborg. Han fortsätter:
– Men mot slutet har han blivit omvänd och medveten om hur han både behöver och trivs med övriga inneboende han tidigare upplevt som så främmande och irriterande.
Men Anna då, hans fru – som tvingas lämna kollektivet, sedan Erik ratat henne för en yngre kvinna?
– Anna, hon är den största kollektivisten av dem alla, svarar Thomas Vinterberg.
– Hon är beredd att dela med sig av allting, till och med sin man. På så sätt blir kollektivet en slags katharsis, för henne. En frigörelse. Som person har hon varit helt uppslukad av att ta sig an alla andra, hörsamma och tillfredsställa deras behov. Nu får hon ta sig an sig själv.
Thomas Vinterberg drar paralleller mellan solidaritetens 1970-tal, den "fria kärlekens tid", och 1980-talet då människan tilläts vara mer individuell och individualistisk.

"I Sverige har ni en sån aggressiv genusdebatt, men jag är varken präst eller politiker och porträtterar en viss typ av man, och en viss typ av kvinna."

Anna, som haft en lång, framgångsrik karriär som tv-ankare, börjar känna panik och må dåligt inför hotet om att bli utbytt mot någon annan, yngre och vackrare: både på hemmaplan och i yrkeslivet. Att den frihet i form av ensamhet hon mot slutet av filmen får också kan ses som en seger för patriarkatet håller Thomas Vinterberg inte med om:
– Nej, jag ser det som att hon springer vidare mot nya mål. Kanske blir hon korrespondent i Moskva, och får en ny käresta som är fotograf, säger han och fantiserar vidare om sin huvudperson.
Själv har han, precis som filmens Erik, brutit upp från ett äktenskap. Nu är han omgift med betydligt yngre Helene Reingaard Neumann, teolog och skådespelare som i filmen syns som studenten Emma, som inleder en relation med sin lärare Erik.
– Visst kan det tyckas brutalt, men jag har gjort det själv och får leva med det. I Sverige har ni en sån aggressiv genusdebatt, men jag är varken präst eller politiker och porträtterar en viss typ av man, och en viss typ av kvinna. Berättelsen går att läsa på många plan och många nivåer. Vill du dra det till den lägsta nivån och skapa könskrig så varsågod.

Filmen sätter det borgerliga äktenskapet, som knakar i fogarna, på sin spets. Dramat ger också regissören Thomas Vinterberg möjlighet att återvända till den miljö där han tillbringade hela sin uppväxt från 7 till 19 års ålder.
– Jag älskade att bo i kollektiv, och kände att jag nog är rätt person att göra film om det eftersom jag kan skildra det ganska trovärdigt. Både få med det positiva, all energi, och de mer mörka sidorna av den här sortens gemenskap. 
Själv bodde han kvar i kollektivet flera år efter det att hans föräldrar skilde sig och flyttade ut.
Filmen bygger på pjäsen Die Kommune som Thomas Vinterberg skrev tillsammans med Mogens Rukov för nationalteatern i Wien. Hela pjäsen utspelade sig för övrigt runt ett middagsbord.
Middagsbord tycks utöva en märklig dragningskraft på dig?
– Ja, jag är väldigt definierad av middagsbordet, stormöten och situationer som utspelat sig där. Jag återkommer till det gång på gång, konstaterar Thomas Vinterberg.
Samtidigt tycker han att han har gjort en film om förgänglighet: allt från kroppens förfall till olika sorters kärlek, familjeliv och gemenskap som upphör.
– När jag mött människor ur mitt gamla kollektiv på senare tid har jag förstått att det vi en gång upplevde tillsammans, det går aldrig att återskapa.