En stabbig lågbudgetproduktion, alldeles för försiktiga framträdanden och ett programledarpar som visserligen är älskvärt men som själva verkade ganska besvärade av alltihop. Stämningen som förmedlades genom rutan var inte ens den av en intern firmafest, så som det varit vissa tidigare år. Det blev snarare som ett titthål in en inrökt, inkrökt, stillastående avtackning som ingen egentligen ville vara på.
Vågade söka lyckan
När det väl kom hälsningar på skärmen från Stakka Bo och Laleh var det mer som ett vykort från den där släktingen som vågade bryta upp och söka lyckan i en annan del av världen än som den självklarhet det är med våra framgångsrika producenter i USA.
Men jo, ok. Zara Larsson var klass. Hon var gala. Men det är hon ju alltid. Men varken hon eller Miriam Bryant eller Galantis vann i kategorin årets låt. Det gjorde Frans och hans Mello-bagatell If I were sorry. Allvarligt talat, där sjönk rimligheten genom golvet.
LÄS MER: Här är svenska kändisarna på Grammis röda matta
En avtackning till sist
Till sist blev det ju faktiskt en avtackning. Av grammisveteranerna Kent. Detta var rimligen deras allra sista framträdande. Och det var Jocke Bergs ord som ändå var kvällens höjdpunkt. Jag hoppas att de flesta orkade hålla koncentrationen uppe för att höra hans sista hälsning.
LÄS MER: Ett sista prisregn över Kent
"Om vi klarat det här så kan vem som helst göra det", sade han.
Det är det som musik handlar om. Drömmar som bär. Så vädra ut det där gamla konserthuset nu. Ny musik kommer. Fokus på den.