Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vilken skräll! Men Loreen tar sig till finalen ändå

Nej, det är fortfarande en för mig omöjlig uppgift att förklara hur det kommer sig att tre miljoner svenskar kollar på Melodifestivalen lördag efter lördag. Ärligt talat har jag inte hört någon annan lyckas heller. Men jag begriper i alla fall att för SVT är det fokus på att behålla greppet om tittarna. Då gäller det att göra så kallad "bra tv."

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Därmed var det förstås helt otänkbart med en final utan europamästarinnan Loreen. Och visst hade produktionen nogsamt krattat banan för att det inte skulle finnas några obehagliga överraskningar längs vägen. Loreen hade bästa utgångsläget, sist i startfältet i sista deltävlingen med den i särklass snyggaste showen. Dessutom med ett startfält där det var trångt bland jumbokandidaterna, men inte speciellt hetsigt i toppen. Och ändå höll det inte.

Loreen har visserligen inte varit helt framme under repetitionerna, men så funkar hon inte riktigt på samma sätt som de andra artisterna i den här tävlingen. Och när det väl gällde levererade hon. Loreen var i en klass för sig. Men det tyckte uppenbarligen inte svenska folket. Och visst såg ni chocken i Loreens ögon samtidigt som publiken drog efter andan.

Jag uppskattar att Loreen kliver förbi glittret och ytligheten och faktiskt vill bidra med substans. Hon brukar skyllas för att vara flummig men jag tycker snarare att hon har pondus och stringens. På plats i Azerbaijan tog Loreen tillfället i akt och träffade aktivister och pratade dessutom om demokrati och mänskliga rättigheter när hon träffade pressen. Med tanke på att många hbtq-personer sägs vara rädda för att åka till Kiev skulle det vara utmärkt att Loreen återigen kunde representera Sverige och göra klart vad hon och schlagerfamiljen står för. Hon lär säkerligen krångla sig vidare till finalen i Friends. Men väl på plats i Solna lär både hon, Jon Henrik och Wiktoria få det betydligt tuffare än i Skellefteå.

Det känns som att favoriten tävlade redan i Göteborg. Nano får finna sig i att ha gått från att ha varit helt okänd i Scandinavium till att bli segertippad i Solna.

Nisse Hellberg har berättat hur han som ung punkpopblues-kille, i ett Wilmer X som slog underifrån, tyckte Hasse Andersson var en töntig dansbandsfarbror. Tiden har gjort att Nisse och Hasse hittat ikapp varandra och i slutet av förra året julshowade man tillsammans på klassiska Sundspärlan i Helsingborg. Det var fint att Nisse dök upp som mellanakt i går, inte minst för att Hasse Andersson som haft det lite knackigt med programlederiet, äntligen fick vara på hemmaplan trots att man var uppe i Skellefteå. Gott med lite skånsk cajunsväng mitt i schlagern.

Till sist. Alice, jag googlade det där med lejon. De vilar eller sover tjugo timmar om dygnet. Inte så mycket springande där inte ;)