Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vilhelm Moberg och radion - en bit spännande historia

Göran Elgemyrs bok dokumenterar Vilhelm Mobergs verksamhet över tre decennier, från den tidiga dramatiken till 50-talets infekterade rättsrötedebatter, skriver Ellen Mattson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Göran Elgemyr
Vilhelm Moberg och radion. Dramatikern och den obekväme sanningssägaren.
Carlssons förlag

När den svenska radioteatern föddes och växte fram i slutet av 1920-talet var Vilhelm Moberg en av de författare som engagerades. Den legendariske regissören Per Lindberg blev radioteaterns förste chef 1929 och han ville skapa en högkvalitativ teater utifrån radions särskilda premisser, med en blandning av klassiskt, folkligt och dagsaktuellt. Den unge Moberg hade samma år gett ut en volym med folklustspel som väckte Lindbergs intresse och Mobergs pjäs Marknadsafton sattes nästan omgående upp. Det blev början till ett långt samarbete

Göran Elgemyrs bok Vilhelm Moberg och radion dokumenterar Mobergs verksamhet över tre decennier, från den tidiga dramatiken till 50-talets infekterade rättsrötedebatter där Moberg kände sig nedtystad av sin gamla samarbetspartner. Redan under krigsåren hade han kritiserat Radiotjänsts räddhågsenhet när det gällde att rapportera om vad som hände i våra ockuperade grannländer och på 50-talet ställdes allt på sin spets, Moberg engagerade sig på alla fronter, inte bara genom artiklar, kampskrifter och föredrag utan också som personligt ombud för rättsrötans offer. Men i radion släpptes han inte fram.

De affärer som tas upp i Elgemyrs bok – Lundquist, Haijby, Kejne och Selling – var olika till sitt innehåll, men den gemensamma faktorn var myndigheternas nedtystande av rättsövergrepp begångna mot enskilda. Moberg var en kraftfull opinionsbildare med en viss yvighet i föredraget och Radiotjänst med sin tradition av till självcensur gränsande objektivitet var en tacksam måltavla för hans rallarsvingar.

Jag ska inte gå in på alla turer i bråket mellan Moberg och radiochefen Olof Rydbeck, med inpass från bland annat Herbert Tingsten, Gunnar Helén och Nils Erik Beahrendtz, men det är en bit spännande radiohistoria som rullas upp. Man förstår både Mobergs rödglödgade ilska och den försiktighet som det statliga monopolet tvingade Radiotjänst till. I efterspelet till rättsrötebråket följde en debatt där monopolet för första gången diskuterades offentligt och kort därefter fick Moberg ge sin syn på tillståndet i riket Sverige i radions programpunkt Tidsspegeln. Nya vindar blåste trots allt, om än försiktigt.

Vilhelm Mobergs långa samarbete med Radiotjänst alstrade mängder med brev, från det allra första tacksamma till Per Lindberg till den långa infekterade brevväxlingen med Olof Rydbeck. Göran Elgemyrs bok innehåller alltså mängder med citat. Här finns också en radiointervju som gjordes 1953 av Lennart Hyland på Bromma där Moberg just hemkommen från USA raljerar med Radiotjänst, rättsrötan, sekretesslagen, hovrätten och Svenska akademien samtidigt som Hyland försöker få till ett mer konventionellt samtal. Intervjun blir en fin avslutning på Elgemyrs bok och en påminnelse om hurdan Vilhelm Moberg var - rolig, argsint, vital, engagerad, larger than life, enveten som en hund när den fått korn på något. Inte undra på att intervjun fick klippas ner ordentligt innan den gick att sända.