En trasig och hatfylld ung man anländer till en sluten avdelning på en ungdomsvårdsanstalt utanför Lund. Han har bollats runt mellan öppna hem i flera år och ska snart föras vidare till okänd ort.
Anledningen? Att han en gång misshandlade en lärare i Malmö när hon hånade honom för hans dåliga svenska.
Den egentliga anledningen? Att han har flytt från Marocko och inte får den hjälp han behöver i sitt nya hemland.
Så ser förutsättningarna i Per Ole Perssons Vildhund ut. Det är en kortfattad roman om några dygn i pojkens liv. Den inleds realistiskt, men mynnar ut i en dystopisk framtid där svenska medborgare med utländskt ursprung interneras i polska läger, utan att i formell mening deporteras.
Där slutar dock likheten mellan Vildhund och det senaste årets kanske mest uppmärksammade roman, Johannes Anyurus Augustprisade De kommer att drunkna i sina mödras tårar.
Hos Persson skymtar den större politiska berättelsen om samtiden mest mellan raderna.
Han vill istället visa på spelet mellan de intagna och personalen, de namnlösa män som kallas för ”den store” och ”den smale”. Och manar skickligt fram känslan av underliggande våld i anstaltens försök att skapa normalitet åt pojkarna. Smockan hänger i luften när de skämtsamt lagar mat, spelar fotboll eller dataspel tillsammans.
Men det är tyvärr svårt att komma den här marockanske pojken – han som får öknamnet vildhunden – riktigt nära. Det är visserligen han som för ordet, men språket som används är någon annans. Det är fyllt av termer och sätt att se på världen som snarare hör personalen på anstalten till, villket skapar en irriterande klyvnad som lägger sig i vägen för läsningen.
Per Ole Persson debuterade på Albert Bonniers förlag med Jaco, 2012. En roman som överlag fick ett fint mottagande. Jag vill inte spekulera i varför Vildhund utkommer på eget förlag – men det är tråkigt att behöva säga det: för att nå hela vägen fram skulle också den ha behövt en vaksam redaktör.
