En bild dyker upp framför näthinnan flera gånger under konsertens första timma. Vijay Iyer (piano), Marcus Gilmore (trummor) och Stephan Crump (kontrabas) sitter i en liten båt långt ute till havs. Vädret skiftar helt oförutsägbart, extrema vindbyar, ösregn och solglimtar och oaser av stillsamhet. Båten är aldrig i närheten av att kapsejsa, den åker upp och ner, som i en serietidning, och tycks snarare styra allting runtomkring.
Vad säger det om musiken?
Jo, det är en pianotrio som betonar det rytmiska – Gilmore är en livs levande beatmaskin – och som inte räds att ge sig ut på oplöjd mark. Samtidigt är de nästan för säkra, på något sätt. Jag hade hellre velat se ännu större risktagande. Kanske känner de varandra för bra, de har spelat ihop i många år. Jag sitter i stället och undrar hur det hade varit om trion utökat till ett större band med tillexempel Wadada Leo Smith (trumpet) och gitarristen Mary Halvorson – som Iyer respektive Crump spelat med nyligen – som extramedlemmar.
Men efter paus klaffar nästan allting. Inga metaforer som tar kommandot över tankarna utan musik som är musik och ingenting annat. De spelar en låt av Henry Threadgill, Little pocket size demons, och en fantastisk, minimalistisk låt med supersvängiga, enkla, svåra, rytmer som upprepas och varieras gång på gång med halsbrytande samspel, allra mest briljerar Marcus Gilmore som med små medel får det att svänga något alldeles.
Han har handleder som en bordtennisvärldsmästare. Efteråt berättar Vijay Iyer att låten heter Hood och är dedikerad till Detroitmusikern Robert Hood, pionjär inom minimaltechno. Det är helt logiskt och gör det på något sätt ännu bättre. Två musikstilar som möts och förenas på ett nytt sätt. De fortsätter att spela tydligare och mer avslappnat än i början och avslutar med två låtar som smakar gospel och naturpoesi.
Något ojämnt således, men bitvis hur bra som helst. Efter konserten visas en film, Radhe Radhe Rites of Holi, av Prashant Bhargava som dog förra året, med musik av Viyay Iyer.
