Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
KROPPSUTTRYCK. Ohad Naharins dansverk Max med Göteborgsoperans danskompani är organisk rörelsekonst som tar hela den dansande kroppen i bruk. Foto: Mats Bäcker

Vig och expansiv rörelse med respekt för dansaren

Med Max+ skapar koreograferna Ohad Naharin och Sharon Eyal en glimrande dansarnas afton. Lis Hellström Sveningson imponeras än en gång av Göteborgsoperans danskompani.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

DANS

Göteborgsoperan

Max+

Max av Ohad Naharin

Untitled Black av Sharon Eyal och Gai Behar

Medverkande: Göteborgsoperans danskompani

Spelas t.o.m. 14 maj

Recensioner av föreställningar med Göteborgsoperans danskompani tenderar, att landa i ett prisande av ensemblen, oavsett vem som står för koreografin. Så låt oss börja där, med dansarna. Till numerären är det idag 38 fantastiska och högt kvalificerade yrkespersoner som utgör danskompaniet. Det är de som lockar världens främsta koreografer till Göteborg för att skapa dans. Oavsett om det gäller att göra något helt nytt, eller iscensätta redan existerande verk.

Ett sammansvetsat kollektiv

Trots den internationella spridningen, dansarna kommer från drygt tjugo länder runt om i världen, är gruppen ett sammansvetsat kollektiv. Ett bevis på hur konsten kan förena och stärka banden över såväl geografiska som kulturella gränser.

Det är det samlade uttrycket som imponerar. Ibland kan jag tycka att det är orättvist att för det mesta skriva om dansarna som kollektiv. De är ju individer, starka konstnärer var och en för sig. Inget "material" för koreografer att knåda och forma, utan kreativa och kunniga medarbetare med egna idéer och förmågor som bidrar till slutresultatet. De verk som presenteras på operascenen idag tar sällan sikte på att utmärka enstaka stjärnor, det är dansens samlade, inneboende kraft som koreograferna i de flesta fall söker. Och som ensemblen så framgångsrikt förlöser. Det nya programmet, Max+, är ännu en glimrande dansarnas afton med kompaniet på topp.

Mästare och lärling i dialog

Så är den också präglad av två koreografer som sätter dansen och dansarna i fokus. Israelerna Ohad Naharin och Sharon Eyal. På ett sätt är det mästaren och lärlingen som går i dialog – fast de säkert ger ömsesidig inspiration. Ohad Naharin hör till de mest tongivande koreograferna i världen just nu. Sedan 1990 leder han Batsheva Dance Company i Tel Aviv. Där har Sharon Eyal varit dansare, men även biträdande konstnärlig ledare och huskoreograf. Sedan några år driver hon, tillsammans med partnern Gai Behar, det egna kompaniet L-E-V. Både Naharin och Eyal är hett efterfrågade gästkoreografer, inte minst här i Sverige. Båda använder sig av den uppmärksammade rörelsemetoden Gaga, introducerad av Ohad Naharin.

Max+ kallas programmet på Göteborgsoperan, en extra eloge till Naharin, vars verk Max inleder. Det skapade han för Batsheva för tio år sedan och ger nu för första gången ett annat kompani förtroendet att dansa det.

Salongens ljus är dämpat för att spänna publikens koncentration. Ohad Naharin är inte rädd för att ställa krav. Även scenen ligger inledningsvis i dunkel. En svag vissling anas, annars tystnad. Fem par bjuder in till dans. Fattningar som till traditionell pardans blandas med djupaste pliéer, den klassiska balettens nigningar.

Utfört med exakt precision

Men oväntade växlingar och fall följer. Utbrott av muller eller sång, komponerad och framförd av Maxim Waratt, ger rörelserna drag av rit eller ceremoni. Hastigt kan en blackout lägga scenen i kolsvart mörker, följt av förändrad stämning, nya tag. Här kan dansarnas rörelser plötsligt kollapsa, som om kropparna tappar all spänning. Bara för att snart återvinna ny energi. Allt är utfört med exakt precision, även i tystnaden. Varje detalj är omsorgsfullt utmejslad, inget lämnas åt slumpen eller slarvas bort. Ohad Naharin har den djupaste respekt för dansaren och kroppens förmåga.

Samordningen är organisk, en gemensam laddning, oavsett om dansarna står i utstuderade positioner eller befinner sig i plötslig rusning. Ljusdesignerna Avi Yona Bueno, "Bambi", silar grönt sidoljus över kropparna. Sedan rött från andra hållet, för en stund som en flammande eld.

De tio dansarna formar par, individer och grupper, alltid med kontakt, de tittar på varandra. Rakefet Levys kostymer, enkla linnen och byxor med korta ben, förstärker det androgyna uttrycket. Ett ensamt rop klingar av, men styrkan i gruppens samlade vrål ger slutscenen ett djupt eftertryck.

Vig och expansiv dans

Efter paus börjar reprisen på Eyals Untitled Black (från 2012) där Naharin slutade Max, i en tät grupp av kroppar, men större, nästan dubbelt så många dansare. Det är en av flera korrespondenser mellan de två verken. Det organiska intrycket och koreografernas bruk av hela kroppen, är andra. Dansarnas blickar och riktningar blir lika viktiga som armar, ben och bål. Max+ är som helhet vig och expansiv dans, även i de mest strama uttrycken.

Laddningen som vilar över scenen håller samman kvällen. Stämningslägena varierar, men spänningen är alltid där. I Untitled Black bidrar dj Ori Lichtiks tunga beat, framförda live, till energin i rörelseflödet. Jag skrev i min recension av styckets urpremiär (GP 15/10 2012) att det var en njutning varje sekund. Det är ett intryck som står sig och gäller för hela Max+.