En glad men lite hes Gabriela Pichler svarar i telefon dagen efter prisutdelningen av det nordiska filmpriset.
– Jag har varit förkyld hela veckan, så kraxigheten beror inte bara på firandet.
Var du beredd på att Amatörer skulle vinna?
– Nej, det vore ju förmätet att vara beredd, men när jag hörde motiveringen började jag ana, oh hjälp det är vår film, hjärtat dunkade.
Du hade inget tacktal i beredskap?
– Tacktal är ju lite som att utmana ödet, men när jag väl stod där på scenen blev jag som chockskadad, helt blank, tur att min producent kunde samla ihop sig.
Vad gjorde ni sen?
– Vi ramlade in bakom scenen och bara skrek. Galan fortsatte ju på andra sidan en papperstunn vägg, det måste ha hörts. Alla har jobbat så hårt , det blev en sån urladdning. Hela veckan har vi sagt till varandra att vi inte kan ta mer. Bara att få vara invigningsfilm är tillräckligt känslomässigt och sedan fick vi överraskande Svenska kyrkans pris. Och nu detta. Jag tror jag klarar mig i tio år framöver på all glädje och alla känslor.
Hur känns det nu dagen efter?
– Det känns fantastiskt att kunna ge tillbaka till alla som tagit risker i samband med filmen. Vi har ju lite minus i kassan om man säger. Vi är några stycken som jobbat gratis. Men det känns extra bra att priset går till en film som vågar gå sin egen väg.
Har du något nytt projekt på gång?
– Jag hoppas ju det. Men så fort det är premiär på en film är jag arbetslös. Amatörer var klar 20 timmar innan premiären. Jag är med och klipper tillsammans med filmens fotograf, det är en lång process så, give me a break. Nu ska jag bara njuta och samla energi i lugn och ro.
Vad händer när Amatörer går upp på vanliga biografer?
– Den har premiär 16 mars. Då ska vi samlas i Svenljunga där vi spelat in en stor del av filmen. Jag hoppas att vi ska kunna åka runt och hälsa på i de andra orterna som Tranemo och Mölnlycke under året.
