Vi mot er - En kärleksförklaring till idrottsröreslen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Fredrik Backman har bytt förlag (igen), men stannat kvar i sin hockeysaga. Vi mot er är alltså en fristående fortsättning på Björnstad som kom ut förra året på Piratförlaget.

Kanske är det smart att göra andra delen fristående men för oss som också läst den första – och det måste väl vara de flesta – blir det många omtagningar och onödiga förklaringar.

Vi känner ju halva Björnstad rätt ordentligt vid det här laget och är redo att bygga vidare på det. Backman har skapat figurer så levande att de kommer tillbaka så fort man börjar läsa. Parhästarna Maya och Ana med en vänskap utöver det vanliga, lillebror Leo som ingen riktigt ser, Benji med sin stora hemlighet, Peter som är gift med både Mira och hockeyn, Ramona med baren och det goda hjärtat – man kan hålla på hur länge som helst; Backman och personporträtt är en mycket lyckad kombination.

ANNONS

Vi mot er tar vid där Björnstad slutade, vilket innebär att samhället och alla människor står inför konsekvenserna av det fruktansvärda som hände i förra boken. Den stora talangen i juniorlaget har flyttat, hockeyklubben är hotad och rivaliteten mellan Björnstad och grannen Hed har trappats upp. Och värre ska det bli, som berättaren påminner om med jämna mellanrum.

Maya kämpar med sin ångest, hennes föräldrar med sitt äktenskap och Benji med sig själv. Men här dyker också upp nya ansikten. A-lagets tränare är vad man kan kalla en frisk fläkt: en främling som inte kan läsa oskrivna regler, som är vegan och varken dricker kaffe eller alkohol – och som dessutom är kvinna. Den kombinationen blir inte oväntat lite mycket för machomännen i skogen som självklart känner sig hotade av denna okända art. Henne är det lätt att tycka om. En ovanligt slug politiker smyger sig också in i handlingen och påverkar det mesta som händer. Väl mycket, ens för en liten ort, kan man tycka. Å andra sidan är det här en saga och då är som bekant nästan allt tillåtet.

Backmans förmåga att berätta i bilder är en av hans starkaste sidor, inte minst hur han beskriver relationer. Som när Galten pratar känslor med sin son med huvudet nere i motorhuven på en bil. Det säger så mycket. Eller hur krisen mellan Peter och Mira märks genom ett pronomen i deras konversationer med barnen. Det är så elegant, och därför oftast helt onödigt att den allvetande berättaren kommer och förklarar allting som vi redan har förstått.

ANNONS

I första boken fungerade greppet bättre och bidrog till berättelsens inramning; nu tenderar det att bli tjatigt med alla sanningar och liknelser. Backman slår nästan knut på sig själv i sökandet efter de fiffigaste formuleringarna – tänk Christian Olsson i Radiosporten, fast i skrift.

Andra halvan av boken är tätare med ett annat tempo. Man vill förstås veta hur det ska gå för alla, även om man anar. Det är sällan man bryr sig om så många personer i en bok och sällan man kommer så nära ett helt samhälle. Huvudrollen i Backmans böcker om Björnstad har ändå idrottsrörelsen. Det är en kärleksförklaring som heter duga.

ANNONS