Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

"Vi lever i en uppfordrande tid"

Steve Sem-Sandberg minns i romanen Stormen sin barndoms somrar på en ö i den norska skärgården. På samma ö bodde också en ökänd nazist.

Steve Sem-Sandberg återkommer ofta till det slutna rummet i sin litterära gestaltning . ”Jag har alltid känt en märklig dragning dit. Gettot. Ön. Sjukhuset. Som ett mikrokosmos.”


Han är en av Sveriges internationellt mest lovordade författare, med ett språk som saknar motstycke. Det är också med hjälp av ord som Steve Sem-Sandberg stannar tiden och vrider klockan tillbaka den stunden vi hinner ses i Göteborg, i foajén till Hotell Eggers, innan resan för honom vidare. Först till ett författarsamtal i Lidköping, sedan via Stockholm till Wien – den stad han sedan snart ett decennium gjort till sin.
 

Medan han berättar mister fåtöljerna sin verklighetsanknytning och vi färdas till den ö i Oslofjärden där författaren periodvis bodde som barn, hos mormor och morfar. Det är sent 1960-tal. Mitt på ön tronar en släktgård bakom varningsskyltar och stängsel. Paret som bor där är så avskydda att de knappt vågar sig ut. Mannen, vars far var med och införde parlamentarismen i Norge, drogs i sin tur med i samtidens politiska strömningar och växlade från det gamla Bondepartiet till det nybildade fascistiska Nasjonal Samling, blev så småningom högt uppsatt minister i Hitlers norska lyd-regering under Vidkun Quisling.
– Min morfar var en av de första som köpte hus på ön där den där quislingen bodde, berättar Steve Sem-Sandberg.

Gränsen mellan ont och gott

Efter kriget dömdes nazisten till drygt tjugo års straffarbete för landsförräderi. När han släpptes fri återvände han till gården och ön. När han gick bort gick änkan bara ytterst sällan ut. En gång när hon gömd under en sjalett ändå siktades på grusvägen, cyklade Steve Sem-Sandberg och hans kamrater i fatt henne, skrek ”nazi-hora!” och dängde sina ryggsäckar och väskor mot hennes rygg och axlar.
– Jag tänkte aldrig ett ögonblick att det var fel. Nu undrar jag vad det var för mekanism som gick i gång. Var går egentligen den där märkliga gränsen mellan rätt och fel, ont och gott?

Steve Sem-Sandbergs farfar var var sjöman, de fartyg han arbetade på gick i konvojer som anfölls av tyskarna, och han dog i kriget. Författaren växte upp ”i ren skräck” för den ökände nazisten på ön, och matades med historier om honom.
– Vem var den där människan? Jag tror att jag har burit på den här historien ganska länge, utan att veta vad jag skulle göra med den, säger Steve Sem-Sandberg.
– Han hade en elak gårdskarl också som vaktade ägorna, och jagade bort oss barn. Gården låg mitt i ett naturskyddat skogsområde med ädellövträd. Det var otroligt vackert där inne, rena paradiset med en perfekt badsjö. Som pojke närmade jag mig fascinerat den platsen om och om igen, men också livrädd för att bli upptäckt av ”folket på gården” och bortjagad därifrån.

Parafras på Shakespeare

Steve Sem-Sandbergs roman Stormen som kom i höstas utspelar sig just på denna ö, inspirerad av verkliga händelser och personer.
Rollfiguren Kaufmann bär drag av nazisten, gårdskarlen är en slags Caliban och berättelsen kan för den som så vill läsas som en parafras på Shakespeares klassiska förlaga. Första gången Steve Sem-Sandberg läste Stormen var för övrigt som tonåring, hos sin morfar på ön som hade ett stort bibliotek.
– Jag tog allt på så stort allvar där och då, allt som jag läste och skrev. Så jag spann vidare på det nu. Ön har blivit till en mystisk plats. Som läsare ser du händelseförloppet genom barnets öga och barnen ser med drömmens ögon. För dem antar ondska och skräck närmast metafysiska gestalter.

Steve Sem-Sandberg beskriver sig själv under uppväxten som ”ett brådmoget begåvat barn”. Skrivandet blev redan tidigt ett naturligt sätt för honom att vara i världen. Han slukade det svenska klassikerbibliotek som hans norska mamma fick i läxa på vuxenskolan i Stockholm och han läste oerhört mycket, allt han kom över, från turkiske Yasar Kemals politiska ungdomsroman Låt tistlarna blomma till serietidningar med Stålmannen. Föräldrarna gjorde en klassresa och valde tidigt att lämna Norge för New York och Los Angeles. Efter fem år slog de sig ner i Stockholm med sin unge son, döpt till det amerikanska ”Steve”.

Att bo utanför sitt territorium

Efter debuten som 18-åring tog Steve Sem-Sandbergs egentliga litterära karriär fart med De ansiktslösa 1987. Romanen gjorde honom till en av sin generations viktigaste författare. I dag är han mest känd för trilogin dokumentära romaner, där han skildrar tre kvinnoöden i varsin tid: den tyska journalisten Ulrike Meinhof i Theres, ryska psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé i Allt förgängligt är bara en bild och tjeckiska författaren Milena Jesenská i Ravensbrück.

Förutom Stockholm och Wien bodde Steve Sem-Sandberg också flera år i slutet på 1990- och början av 2000-talet i Prag, en stad dit han gärna återvänder.
– Jag tror att det är oerhört viktigt att bo utanför sitt eget territorium, det lär du dig mycket av. Hur olika de kulturella koderna är i olika länder, till exempel, och hur människor som inte har samma bakgrund som du tänker.

"Svensk migrationsdebatt lite grund"

Från sin position i Wien kan han se ett Sverige i förändring.
– Det är tydligt att det Stockholm där jag växte upp är borta. Mentaliteten har blivit hårdare men det är ändå på många sätt en öppnare stad. Vi lever i en uppfordrande tid just nu, moraliskt och politiskt. Ett vibrerande samhällsklimat som inte funnits sedan 1968 eller kanske andra världskrigets dagar. Vi måste ta ställning till vilket samhälle vi i framtiden vill ha.

Den migrationsdebatt som förs i Sverige är lite grund, menar författaren. Där ges större utrymme åt enskilda personer i SD:s ledning och deras förehavanden än för en mer djuplodande journalistik om ideologisk förändring. Steve Sem-Sandberg välkomnar hellre den sorts debatt som författarkollegan Mattias Hagberg initierade i DN om svenska ledarsidors politiska åsiktsförskjutning.
– Sånt läser jag gärna mer av. Det är ju temat i mina böcker också: att vi inte ser hur vi gradvis glider in i ett system. Att vi inte uppfattar själva svängningen. Inte märker vad det är för osynliga regelverk och vem det är som formulerat dem åt oss. Hur ska det gå framöver om vi inte synliggör det ens på platser där det borde synliggöras? I offentligheten. I kulturdebatten.

När frihet blir fångenskap

Nazisten, despoten, återkommer i flera av Steve Sem-Sandbergs mest lästa och prisade romaner, inte minst De fattiga i Łódzź (2009) där han utgår från det getto som nazisterna upprättade i det ockuperade Polen mitt under brinnande krig. I De utvalda (2014) utspelar sig handlingen under samma världskrig, fast på sjukhuset Steinhofs klinik Spiegelgrund i Wien, en uppfostringsanstalt som samtidigt var ett centrum för den eutanasikampanj som Hitler initierat och som bland annat leddes av den fanatiske nazistläkaren Erwin Jekelius. Författaren låter gärna stora historiska skeenden återspeglas i små, klaustrofobiska rum. Även det rum som Ulrike Meinhof bebor i romanen Theres (1996) blir terroristens slutna och dogmatiska rum.
– Den frihet från allt gammalt naziförtryck hon ville skapa kring sig och sina barn krymper till en fängelsecell, noterar Steve Sem-Sandberg.

När han arbetade med manuset till De fattiga i Łódz var gettot en konkret plats för honom att uppsöka. Han gick runt där, det blev en nödvändighet. Men under besöken uppehöll han sig aldrig utanför gettots gränser.
– Jag ville verkligen få in känslan av klaustrofobi i kroppen, jag var tvungen att uppleva den instängdheten rent fysiskt.

Skriver bäst pressad mot väggen

Vi människor befinner oss instängda i olika ideologiska rum, och inser inte fullt ut hur vi lever, menar Steve Sem-Sandberg.
– Vi är alla våra sociala omständigheters fånge, sitter var och en i en bur, men ser inte burens galler. Skrivandet blir ett slags synliggörande av det gallret.
Som författare drivs han av en stark tilltro till litteraturens kraft att åskådliggöra hierarkierna, överordning och underkastelse, allt det dolda i tillvaron och de oskrivna lagarna.
– Jag tror att jag skriver bäst när jag känner mig pressad mot väggen. När det inte finns någon annan väg än att just skriva sig ut.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.