Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Vi känner oss hotade av Nya Tider

Vid ett frukostsamtal på Bokmässan fick Djungeltrummans medarbetare Felicia Gauffin Jatta och Micaela Arancibia Lattapiat uppleva hur någon annan, ännu en gång, tog sig rätten att förklara vad rasism och förtryck innebär. Nu har de skrivit en krönika som först publicerades i Djungeltrumman. De undrar: Vilka är ni att föra deras talan?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I morse satt Djungeltrummans redaktion i publiken vid en av Bokmässans scener, nu har de skrivit en krönika om upplevelsen som först publicerades i Djungeltrumman:

Vår chefredaktör Maria Kopp hade blivit inbjuden att medverka i ett frukostsamtal med Nils Funcke om yttrandefrihet, och om Nya Tiders medverkan på Bokmässan. Ett samtal som snabbt eskalerade till en debatt kring rasism och nazism.

Där satt vi, Djungeltrummans redaktion, tillsammans med ett 30-tal medelålders män och kvinnor. Vi satt lugna och tysta som vilka andra åskådare som helst, när vi egentligen ville skrika ut: Vilka är ni att föra vår talan om vad förtryck och rasism innebär? Vita medelålders män, som inte tillhör minoriteten på något sätt. Det var då det slog oss – vi var de enda i rummet med, vad vi kunde se, en annan etnisk bakgrund.

”Du undrar vilka som känner sig hotade av Nya Tider, här har du oss”

Moderatorn Anders Westgårdh frågade Maria Kopp gång på gång vilka i Djungeltrummans redaktion som kände sig hotade av Nya Tiders närvaro på Bokmässan. Anders, här har du oss.

Vi båda, Micaela Arancibia Lattapiat och Felicia Gauffin Jatta, är uppvuxna i området på Västkusten som kallas brunbältet.

Kanske har du hört om mordet på John Hron? Det är en historia jag, Felicia, har fått leva med hela min uppväxt då staden detta skedde i är min älskade hemstad, Kungälv. Jag har upplevt rasism på nära håll. Jag har frågat min mamma vad ordet n*ger betyder, efter att min klasskompis pappa kallat mig det. Jag har fått soft air gun-kulor skjutna mot mig samtidigt som en kille i EPA ropat samma n-ord. Jag har sett mina fastrar bleka sig själva till den grad att deras hy fräter, just för att vitt är det fina. Det som är mer accepterat av samhället att vara. I staden jag är uppväxt går “trygghetsvakter” runt på badhus för att hålla koll på invandrarkillar. Här vajar Svenska Motståndsrörelsens flagga högt. Här har mina äldre vänner slagits mot rasister på stadens gator för att hävda att det är ok att inte se ut som den vanliga svensken. Anders, undrar du fortfarande vem det är som inte känner sig bekväm med, och hotad av, Nya Tiders medverkan på Bokmässan?

”Jag har upplevt rasism på nära håll. Jag har frågat min mamma vad ordet n*ger betyder.”

Mina föräldrar kom till Sverige från Chile 1988, och fyra år senare kom jag, Micaela, till världen. Jag växte upp ungefär en timme från Felicias hemstad, i Tanums kommun. Men bakom den västkustska idyllen – havet, fiskebodarna och segelbåtarna – körde bilar och motorcyklar längs vägarna utsmyckade med såväl sydstatsflaggor som hakkors. Jag var fyra år gammal första gången jag blev utsatt för rasism. I kvarteret där jag växte upp bodde en familj med två jämnåriga döttrar, Saga och Ronja. Vi brukade leka vid lekplatsen varenda dag, tills de en dag inte var där. Jag gick och knackade på och Ronja berättade för mig att de inte fick leka med mig mer för att jag inte var svensk, och att jag absolut inte var välkommen in. Deras mamma och pappa ville inte få in “vad jag dragit med mig från utlandet”.

”Min syster blev spottad på, tafsad på och misshandlad av nynazister varje dag”

Jag har sett mina syskon bli utsatta för våld. Min syster blev trakasserad av två nynazister i högstadiet. Varje dag blev hon spottad på, tafsad på och misshandlad av dem. Min bror har hamnat på sjukhus efter att ha blivit misshandlad av skinheads. När vi flyttat till Ale, och jag 14 år gammal skaffade min första pojkvän, fick vi hålla tyst om förhållandet eftersom hans syster var rasist. Hon hotade att slå sönder mig om hon någonsin såg mig på gatan. Anders, undrar du fortfarande vem det är som inte känner sig bekväm med, och hotad av, Nya Tiders medverkan på Bokmässan?

Så Anders Westgårdh, Nils Funcke och alla ni andra: De som har känt sig hotade och obekväma med att Nya Tider får en plats på Bokmässan är vi, Felicia Gauffin Jatta, Micaela Arancibia Lattapiat, och många med oss. När får vi vara med i samtalet?