DETTA LJUSETS ELÄNDE / DETTA ELÄNDE AV LJUS / DETTA SEENDETS ELÄNDE / DETTA ELÄNDE AV SEENDE.
Ovanstående rader är hämtade ur en text av Oscar Mangione och Lina Selander, som för närvarande pryder en vägg i Göteborgs Konsthalls entréhall. I dessa spegelvända meningar blir ljuset som en tvetydig besvärjelse, tätt sammanlänkad med fotografins och modernitetens koloniserande och exploaterande historia. Texten inleder Selanders utställning This Misery of Light, där ett urval av hennes arbeten från åren 2011-2016 visas.
Selanders reflektiva och tidskrävande konst är relevant i en bilddominerad tid som vår, där snabbhet och lättfattlighet har blivit norm. Det är besvärligt att sammanfatta den med några få träffande ord. Hon arbetar framförallt med film, där dokumentärt stoff skiktas och antar en fragmentarisk struktur. Händelser i det förgångna återupptas och blir viktiga i förståelsen av vad som händer nu. Stundtals uppenbarar sig även glimtar från konstnärens privatliv.
Ett exempel på det senare är den nyproducerade filmen Ceremonin, som återigen är ett samarbete med partnern Mangione. Här åker kameran över ett snötäckt Bredäng, där de båda bor. Andra sekvenser är desto grymmare: bilder från upploppen i Attica-fängelset 1971, som i mångt och mycket var en protest mot den rasism som afroamerikaner länge hade tvingats (och fortfarande tvingas) utstå.
Ett fyrtiotal personer dog, de flesta av dem var fångar. Svartvita fotografier på lynchade människor skjuts in mellan animerade rutmönster och bilder på platser, som Stasis högkvarter. Kontroll möter oreda, lager av olika art skaver mot varandra. I verket finner Selanders uppbrutna berättarteknik en motsvarighet i den historiska revolten. En kvinnoröst inflikar och uppmanar oss att skrika, vid ett annat tillfälle utbrister hon: ”Beskrivning är vandalism. Egentligen är också bilder misstag”.
I Model of Continuation (2013) approprieras bland annat Hiroshima mon amour, en film från 1959 av Alain Resnais, som i sin fria form har många beröringspunkter med Selanders poetiska arbeten. Utöver atombombsexplosionerna i Japan är kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl en händelse Selander återvänder till. Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut (2011) är ett vemodigt tredelat verk som exempelvis innehåller en installation med fotopapper, på vilka radioaktiva stenar har orsakat såriga svarta spår, samt en film skildrande övergivna miljöer i den förgiftade staden Pripjat. Teknologin och elektriciteten är både fördömd och oumbärlig i Selanders produktion. Och tystnaden är ofta kompakt och våldsam.
Jag kan bli modfälld av videobaserade utställningar: man går från station till station och får intrycket av att besöka en filmfestival. Så blir det emellertid inte här: verken tränger sig förbi de fyrkantiga projektionsytorna och flimrar till på kringgärdande väggar och golv. De transparenta skärmarna möjliggör därtill att filmerna kan ses spegelvända. Utställningsarkitekturen, som har skapats av Studio Näv, fungerar därför som en kongenial förlängning av Selanders komplexa konst.
Det var länge sedan jag såg en sådan helgjuten utställning.
