Sveriges enda designmuseum fyller hundra år i år, men firar först efter 258 dagar. Det konstigaste är väl att stackars Röhsska firar över huvud taget. De senaste tio åren har varit en lång vandring mot katastrofen.
Då utsågs Ted Hesselbom till museichef, en marknadsförare med egen PR-byrå och stora skulder hos kronofogden. Själv erkände han att han inte kunde något om museiverksamhet, men påpekade gärna att han var bra på marknadsföring.
Fast det skrevs nog mer om Hesselbom än om museet under hans år på Röhsska: Som när han sålde egna prylar för 100 000 kronor till museet i sin sambos namn och själv attesterade fakturan. När han marknadsförde ett gin vid museets vernissager som han själv och hans sambo var PR-agenter för. När han spred falska rasistrykten i museets modeutställning och sedan hävdade att "det som händer på internet är sant eftersom det finns där." etc ...
Hesselbom efterträddes av Tom Hedqvist, tidigare rektor på Beckmans designhögskola i Stockholm. En namnkunnig och välrenommerad formgivare och dessutom en chef som flyttade ner till jobbet och Göteborg. Han påbörjade arbetet att få ordning på museets verksamhet, fick personalen med sig, men fick vid ett samtal med kulturförvaltningens chef veta att hans förordnande inte skulle förlängas eftersom han var för gammal och valde då att sluta med omedelbar verkan.
Två enhetschefer på museet, Annika Johansson och Christa Törn-Lindhe, skulle hålla ställningarna tills en ny chef kunde rekryteras. Förra hösten gick de ut i ett öppet brev, kallade den egna personalen omogen och osjälvständig. Brevets slutkläm var att flera av medarbetarna förmodligen skulle fungera bättre på en annan arbetsplats.
Några månader senare fick enhetscheferna sluta och Susanne Erixon utsågs till tillförordnad chef, en HR-person utan någon som helst kompetens i design och konsthantverk. Ändå kallade hon sig gärna Röhsskachef i kontakter med media. Hennes huvuduppdrag var att få personalen att må bra igen. Det misslyckades hon med och hotas nu av anmälan till Arbetsmiljöverket för kränkning av personalen.
Att museet förlorat sitt nationella designuppdrag och en halv miljon om året är alltså inte så konstigt. Det enda Röhsska har kvar idag är utdelandet av Sveriges största designpris, Torsten och Wanja Söderbergs pris på en miljon kronor, och den fina pristagarutställning som invigs varje höst.
Klart stockholmarna rycker i stiftelsen för att flytta även det evenemanget till huvudstaden!
Vems ansvar är då Röhsskas katastrofala misslyckande? Svar: Göteborgs och VG-regionens kulturförvaltningar och kulturpolitiker som på tio år (med undantag för Tom Hedqvists korta sejour) inte sett vikten av ge museet en stark och ämneskunnig chef och en budget för att göra utställningar som kan sätta museet på kartan.
Det finns kanske fortfarande en mikroskopisk chans att vända utvecklingen, men tiden håller på att rinna ut. Utan en riktig chef på Röhsska så ligger snart Sveriges nya designmuseum i Stockholm. Vårt eget museum har förvandlats till en filial för visning av utställningar kurerade i huvudstaden.
