Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jonas Modig. (Bild: Göran Segeholm)

Vattnet stiger och sjökorten gäller inte

Jonas Modigs ibland nästan bildlösa platspoesi framkallar med grafisk skönhet hur livets tyngd och flyktighet hänger ihop, skriver Ulf Eriksson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Poesi
Jonas Modig
Mellan öarna i de långa sunden
Norstedts
 

Världen tycks på väg att sköljas ren på sina färger i Jonas Modigs femte diktsamling sedan återkomsten som poet med Annandagar (2007). Mellan öarna i de långa sunden är en grå bok, genomandad av melankolisk besinning. Men vi är långt från det vaga eller fadda. De kontraster som finns dramatiseras bara inte, vilket skärper läsarens känsla för nyanser.

Även om vi i några av de nio avdelningarna visas urbana rum är havs- och insjölandskap de viktiga. Dessa landskap präglas av fjärrseende och färglöshet, och en de geografiska dimensionernas frusna rytm. En inventering av adjektiven i diktsamlingen ger vid handen att skarpa sinnesintryck är rätt få. I stället dominerar sådana ord vars grundformer är: lång, öppen, stor, hög, trång, djup, smal, kal, tyst, vid, exempelvis. Färgskalan är mestadels svart, vitt och grått. 

Här finns ansatser till civilisationskritik, ett missnöje med ett förnuft som ville genomlysa allt men aldrig kuggade i sin praxis. Översatt till diktsamlingens psykiska geografi kan man säga att havet stiger, varför de gamla sjökorten på väggarna till slut har blott historiskt intresse. 

Man kan ana personliga minnesbilder bakom de benämnda bryggorna och vattnen, sunden och sjöarna, vågorna och klipporna. Men denna poesi vill inte in i minnesrummen, utan i stället utåt. I en dikt delges vi "insikten om att rum till sist är cirklar,/ koncentriska och i varandra sammanflätade." Så öppnar sig världen kring det lyriska jaget, och vidgas rummen ut mot sina horisonter. 

Det är inte bara en privat upplevelse. Det stigande vattnet är en återkommande stormetafor för levnadstiden, men kan också ses som del av det skeende man kunde kalla klimatkatastrofen. 
Jonas Modigs ibland nästan bildlösa platspoesi framkallar med grafisk skönhet hur livets tyngd och flyktighet hänger ihop. Tonfallet är orubbligt utan att verka knutet. Poeten vet att det mesta är gjort förut, men sällan, vill jag tillägga, så väl som här.