Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Elizabeth Strout. Bild: Leonardo Cendamo

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Varmt och vindlande om människoöden

Amerikanska Elizabeth Strout fick en jättesuccé häromåret med romanen Mitt namn är Lucy Barton. Ellen Mattson läser uppföljaren Vad som helst är möjligt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Elizabeth Strout

Vad som helst är möjligt

Översättning: Kristoffer Leandoer

Forum

Amerikanska Elizabeth Strout fick en jättesuccé häromåret med romanen Mitt namn är Lucy Barton. I hennes nya bok Vad som helst är möjligt finns Lucy fortfarande med, men nu framför allt som sammanhållande länk mellan samlingens nio noveller. De handlar om människor i och kring den lilla stad i mellanvästern där barnen Barton tillbringade sin utsatta och fattiga barndom och där minnet av dem hålls vid liv, inte minst tack vare Lucys framgångar sedan hon lyckats trotsa det sociala arvet och bli författare i New York. Olika personer träder fram, skolvaktmästaren som känt henne som barn, studievägledaren som just köpt hennes senaste bok, barndomsvännen som kommit till hennes uppläsning, men personerna hakar också i varandra på andra sätt, genom släktskap, vänskap och geografi.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Brexitromanen flyter ut i kanterna

Det här är noveller i anglosaxisk tradition, det är alltså inte sparsmakad kortprosa vi talar om utan vindlande och färgrika berättelser om liv och öden. Samtidigt blir Strout aldrig övertydlig och hennes figurer gömmer många av sina pusselbitar för läsaren som själv får skapa tolkningar och mönster. Om det finns en gemensam tråd är det människors förmåga att ingripa i varandras liv och göra varandra gott – vid sidan av det onda som gjorts mot dem tidigare. Det finns mycket smärta här, krigsminnen från Vietnam som aldrig läker, sexuella övergrepp som inte heller gör det, livskatastrofer där allt gått till spillo, minnen av fattigdom så djup att man tvingats äta ur soptunnorna. Men mot denna plåga ställs mötet med andra människor, en blick som ser och den enkla vänligheten i att bistå eller bara finnas där. Hopplöst är detta minst av allt, snarare skimrar Strouts berättelser av tro på försoning – vilket kanske bara är ett annat ord för att kunna lyssna utan att döma. Må så vara att man aldrig hinner blir riktigt gripen på djupet och att det vid några tillfällen skimrar allt för varmt för att man riktigt ska kunna tro på lystern – detta är ändå en bok som hela vägen rör och berör.