I den sörmländska byn är det 14 minusgrader och jag undrar emellanåt hur man egentligen ska stå ut. Det är eländigt kallt och jag kommer på mig själv med att sakna min barndoms Göteborgsvintrar. Jag minns gröna gräsmattor där minsta vita fjun var glädjande. Jag minns längdskidor från Obs! som vi på något vis vallade med stearin och jag minns framförallt fyra plusgrader och sidledsregn. Man hade sett Torgny Mogren vinna femmilen i Falun och tänkte att: kanske är det en väg att gå?
Det var ingen framkomlig väg för en pojk uppvuxen strax intill Munkebäcksmotet. Det fanns aldrig snö nog, stearin-vallan kunde aldrig konkurrera och sedan var det ju mycket roligare att spela boll.
Jag har en kollega som också gillade att lira boll när han var liten. Han är född och uppvuxen i Gambia och minns inte Obs! eller sidledsregnet. Inte heller Torgny Mogren.
När han ankommer till vår arbetsplats en decembermorgon bär han tre jackor över varandra. Han är bedrövad över att hans bilbatteri har lagt av och ägnar förmiddagen åt att oja sig över att han fått promenera till jobbet. Han ringer också flera samtal till släktingar i Gambia.
Själv räds jag inte promenader. Men jag kan också bli förbannad på kyla.
En tidig morgon i mitt sovrum några dagar senare hör jag mig själv skrika tyst (ja, det är möjligt!):
Var är min islandströja?
Jag hittar ingen tydlig definition på exakt vad en islandströja är, men för mig är det en stickad tröja med någon form av mönster. Jag äger en sådan och det är det varmaste plagget för överkroppen jag har. Men, så är det förstås titeln på en Stig Dagerman-novell också. Jag vet inte riktigt hur många som bryr sig om Dagerman-noveller i julstressen 2023, men jag har en känsla av att det borde vara fler.
“Var är min islandströja” är en riktigt miserabel historia: folk dör, super och gör bort sig. Någon riktig räddning tycks inte finnas för någon. Bara en dyster undran om var den där tröjan egentligen är.
Själv hittar jag min Islandströja. Eller om det är en fiskartröja, eller bara en vanlig stickad tröja. Varm är den hur som helst. Särskilt när jag bär långärmad tröja under och långkalsonger under mina vanliga jeans.
Nuförtiden finns det valla-fria skidor. I den sörmländska byn finns dessutom snö. Min kollega har talat om att börja odla mango på den mark han äger i Gambia. Jag tycker mig märka att islandströjor till och med är på modet.
Ingenstans hör jag dock att Stig Dagerman står inför en renässans, inte heller ser jag några prognoser om plusgrader och sidledsregn. Tecknen må vara osäkra, men jag tror att allt blir bättre snart. För visst är det som Bob Dylan skrev: “You don´t need a weatherman to know which way the wind blows”.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
