En snöblaskig februarilovsdag står jag i ett badhus med en skåpnyckel i gummiband runt handleden. Runt omkring mig stojar småbarn i någon slags äventyrsavdelning, pensionärer rör sig i takt till Arvingarna i den varma poolen avsedd för vattengympa och Lillebror balanserar på kanten till motionsbassängen och ler, mäkta stolt över att för första gången ha simmat 25 meter i ett sträck. Jag ler också, gudarna ska dock veta att det inte är någon självklarhet.
Det fanns en tid när jag avskydde badhus. När doften av klor och tanken på skrynkliga fingrar och oklara omklädningsrumssituationer gjorde mig kallsvettig och darrig. Det är inte alls någon överdrift, utan snarare tvärtom, tanken på badinrättningar gjorde mig livrädd. Denna infantila skräck hade förstås, som de allra flesta nojor, sina logiska orsaker.
Jag var som barn en usel simmare. Eller ja, under flera år var jag ingen simmare alls, jag behärskade helt enkelt inte konsten. Jag tror att vi hade ett första simprov i skolan i årskurs 3. Jag deltog inte, fick vara hemma med mammas goda minne, förödmjukelsen hade blivit alltför stor. Efter detta simprov blev ett antal elever i klassen kallade till simskola.
Jag kan inte minnas att jag en enda gång mellan 17 och 30 års ålder besökte ett badhus.
Jag minns att fröken skrev namnen på de olyckliga på svarta tavlan: Tomas, Farshad, Daniel, Fatima och Kristoffer stod det. Vi fick sluta lite tidigare på torsdagar för att på eget bevåg ta oss till Kristinedalsbadet där vi under uppsikt av en tämligen barsk simfröken fick öva med frigolitkuddar på ryggen.
De flesta utvecklades i rask takt och en efter en försvann från den där listan på svarta tavlan. Kvar blev jag och Daniel. Vi fortsatte sluta tidigare på torsdagar, vi fortsatte ta ettans spårvagn till Redbergsplatsen för att där byta till sexan till SKF. Veckorna, månaderna och till slut åren gick. Jag tror det dröjde tills slutet av årskurs 4 innan både jag och Daniel till slut blev utskrivna från den förhatliga aktiviteten. Simma hade vi då lärt oss, några virtuoser var vi dock inte. Resten av grundskolans simaktiviteter präglades av ångest.
Sedan följde en torrperiod. Jag kan inte minnas att jag en enda gång mellan 17 och 30 års ålder besökte ett badhus.
Och så blev barnen lite större och jag började återigen, motvilligt, frekventera de inrättningar jag under så många år känt en panisk oro inför. Till en början var det jobbigt. Varje detalj påminde om de sorgliga skolåren: klordoften redan i entrén, nycklarna i gummiband på handleden, ryggsäcken med handduk, badbyxor och kam (om man kommit ihåg just denna viktiga detalj). Men det blev bättre.
Och nu står jag här, i ett badhus i en mellanstor svensk stad, med Lille J som rör sig som en fisk nere i bassängen och Lillebror som strålar av glädje på kanten. Borta vid äventyrsavdelningen har en badvakt utklädd till flodhästen Flodis precis utlyst en skattjakt, vattengympan har nått någon typ av crescendo till en gammal schlagerlåt och i ett kort ögonblick tänker jag att jag inte längre är rädd för något.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
