Det är september och dimman ligger tät. En morgon när jag går ut genom dörren är fukten så påtaglig att det känns ungefär som att stiga in i ett badhus.
Det är dimmigt också på andra sätt. Mina glasögon fick sig en törn på en fotbollsträning och i väntan på att de nya ska anlända får jag acceptera att världen ter sig lite skev och oklar.
Nu är ju förstås världen allt som oftast lite skev och oklar, men just i september tycker jag ibland, när dimman lättar, att saker och ting kan klarna och framstå som lite mer begripliga. Den klara luften, det gula ljuset, den trygga återgången till rutiner med skola, arbete och helgeftermiddagarna med radiosporten och matlagning gör att saker och ting liksom faller på plats.
Det kan ibland hända där vid spisen att jag i stället för radion låter September gurls med Big star dundra ur högtalarna. Det är en fantastisk liten popsång som drar igång med ett par krispiga gitarrackord följda av en egentligen rätt infantil text om kärlek.
Jag blev alldeles tagen av den helt alldagliga och synnerligen direkta frågan.
Är jag lite mer melankolisk till sinnet kan jag i stället låta September of my years med Frank Sinatra skölja över mig. Frank var 50 år gammal när han sjöng in låten som är en stillsam betraktelse över åldrande och skiftande perspektiv. Om Ol’ blue eyes var i september när han var 50 borde jag, enligt någon sorts logik, befinna mig i en slags högsommar, kanske juli. Jag vågar knappt reflektera över vad det borde betyda.
I juli månad detta år var jag hur som helst på väg till affären. Skulle handla bröd, mjölk och ost. Vid övergångsstället mötte jag en man jag känner. Han cyklade på en lätt egendomlig cykel med tillhörande vagn och gav mig en kort nick till hälsning. Jag nickade tillbaka innan jag korsade gatan och gick in i butiken för att göra mina inköp. Bröd, mjölk och ost. Jag packade ner mina varor i ryggsäcken och började gå samma väg hemåt igen. Strax efter övergångsstället blev jag omkörd av samma man som jag tidigare mött. Han nickade vid omkörningen men stannade sedan cirka tio meter framför mig. Mannen bryter på ett östeuropeiskt språk och är inte alltid den som först tar upp en konversation. Men nu hade han ett ärende.
– Hej Kristoffer!
–Hej, svarade jag och log lite lojt.
Han såg ut att tveka, men tog mod till sig och formulerade en mycket tydlig fråga.
–Kristoffer, jag undrar, varför cyklar inte du?
Jag blev alldeles tagen av den helt alldagliga och synnerligen direkta frågan. Den var välställd. Jag kan förstås cykla. Det går snabbare och är mindre ansträngande. Ändå gör jag det inte. Jag tänkte i ungefär sju sekunder och sa sedan:
–Jag tänker bättre när jag går.
Min bekante, eller kanske snarare vän, tittade mystiskt på mig och smålog. Efter en stunds tystnad svarade han.
–Jag tänker bättre när jag cyklar. Men jag behöver fler växlar, då kanske jag hade kunnat tänka ännu bättre.
Nu, i september är det alltså dimmigt fast det borde vara klart och friskt. Min vän hade så klart rätt: man behöver fler växlar. För det är att anpassa sig efter den givna situationen, alltså en bra sak. Jag ska jobba för att skaffa fler växlar, men för att alls komma framåt måste dimman lätta. Annars kan jag inte se klart.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
