Det var en på många sätt meningslös onsdag. Dagen innan trettondagsafton och en sorts limbovecka efter storhelgerna och innan skolorna börjat. Utomhus rasade en halvdramatisk snöstorm med kulingvindar i byarna och SMHI hade varnat för eventuella störningar av den allmänna ordningen.
På en murrig pub i den mellanstora sörmländska staden rådde dock vad som utan omsvep kan beskrivas som just allmän ordning. Vid ett fyrbord satt två äkta par (ringarna avslöjade dem). De hade fått in sin dryck: männen intog stor stark med ivriga klunkar, kvinnorna läppjade vitt vin. En av männen bar en alltför tajt uppknäppt flanellskjorta som blottade såväl bröst som en anmärkningsvärt stor del av baksidan. Han var den som ledde samtalet.
– Tänk att de har åtta olika varianter av plankstek! Lite pastarätter, lax, någon wok för vegetarianer och så biff med lök. Jag tror det är därför vi kommer tillbaka hit hela tiden. Det finns allt.
I högtalarna spelades “Wind of change” och klockan vara bara strax efter fem. Vid bardisken satt stammisarna. Genomgående män av den mer luttrade sorten. Subtila nickningar och och enstaka ord utgjorde beställningar, hälsningsfraser och hela berättelser – obegripliga för de icke invigda. De var inne på andra drinken och kvällen var fortfarande en möjlighet. En man i stentvättad jeansjacka berättade för alla och ingen.
– I kväll vinner jag! Jag fick en andel i polarns system. Du vet dom vann två miljoner förra året. Visserligen är dom 28 som är med, men ändå!
Själv satt jag längst in i lokalen med bra uppsikt över hela det långsamma skådespelet. Inredningen var omväxlande: fotbollshalsdukar över bardisken, lokal hötorgskonst i restaurangdelen och möbler av mörkt trä i varje vrå. Det var ännu före rusningstid och i ena änden av bardisken satt en servitris och slevade i sig en tallrik personalmat i väntan på alla klockan 18-bokningar. Ingenting hände egentligen. Det var bara små förskjutningar. Någon som gick på toa, en annan som berättade om sin jul, en tredje som omständligt frågade en servitris om de olika varianterna av plankstek.
”Jag tänker på klimatet, det är viktigt. Jag kör på fläsk rakt av. Och så oxfilé på nyår!”
Jag tänkte på Trettondagsafton. Pjäsen alltså, själva högtiden har aldrig gjort något bestående intryck i mitt medvetande. Jag läste Trettondagsafton en gång för många år sedan och minns den som en förvirrande kärlekshistoria. Vid mitt bord googlade jag och fick mina vaga hågkomster bekräftade. Trettondagsafton är ett snurrigt drama med ett tvillingpar och en hertig i fokus. Pjäsen beskrivs som en av Shakespeares lyckliga komedier.
Och jag funderade en stund på vilken typ av dramer som utspelade sig runt omkring mig. Komedier? Definitivt, möjligen av den mer svarta sorten. Säkerligen också en och annan tragedi.
Det två paren hade nu fått sin mat: plankstek med fläsknoisette (den billigaste varianten) för männen och lax för damerna. Mannen i för liten skjorta motiverade valet:
– Jag tänker på klimatet, det är viktigt. Jag kör på fläsk rakt av. Och så oxfilé på nyår!
Kvinnan som var hans fru petade i sin lax. Hon åt mest av grönsakerna och deltog inte nämnvärt i samtalen. Hennes fokus tycktes ligga någon helt annanstans.
Och fast det var en alldeles meningslös onsdag kändes det som om något, på bara ett par timmar, hade hänt. De små förskjutningarna hade blivit till en större förändring.
När jag gick till bussen, och lämnat de nu kraxande stammisarna vid bardisken, hade vinden mojnat och snöflingorna blivit större. Vid busstationen stod två tonårstjejer och rökte hetsiga bloss på sina cigaretter och på en bänk satt en äldre dam med två tunga matkassar bredvid sig. Det var början av ett nytt år och förändringens vind blåste, om än stilla.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
