Vi skulle svänga norrut efter Kungshamn i vår kosterbåt, byggd samma år som Titanic.
Men fyren på Hållö sög in oss mot ön. I Marmorbassängen låg redan Kryssarklubbens blåa skolskepp ”Gratia”. Stagseglet ”Röde Baronen” var riggat som soltält, unga seglare donade på däck. Man kunde nästan ta på stämningen ombord.
Vattnet var blågrönt, klart, varmt. Vinden dog ut i riggen, solen brände på.
Det fanns inte ett bekymmer i världen som nådde hit.
Till sist måste vi ändå iväg. Vi hade ju stämt möte med goda vänner i Bovallstrand. Vi svängde ut i Hållö gap. Ungefär mitt i gapet kom en blå lina flytande från havet, en bit under ytan. Jag såg den inte komma. På en sekund hade den snott in sig i vår propeller.
Vår Yanmarmotor dog med en tung suck.
Där låg vi och drev. Efter en stund kom en vit Nimbus förbi, stannade till. Han som styrde hade pilotglasögon, barnen satt på en dyna i aktern. Han log vänligt mot mig.
– Har du problem? Här, ta tampen så drar jag in er till Smögen!
Januari nu och annat väder på Smögen, några plusgrader i luften, lite överskyat, svag vind från havet. Folk rör sig avspänt längs bryggan. Man stannar till vid vadbocken tvärsöver hamnen som visar på livet från förr. Tar en selfie mot en färgstark sjöbodsvägg.
Vi letar oss in i gränderna. Hittar Evert Taubes väg, tråcklar oss ut mot bron över Smyghålet, ut till Kleven. Det finns en fin vandringsled över bergen. Mot Smögenhållet sticker den gamla lotsutkiken från 1878 upp över berget. Utkiken ser ut som en jätteinsekt som precis landat på spinkiga ben. Nu lättar diset. Det blänker i graniten.
Hållös rödvita fyrtorn, månadens GP-fyr, syns tydligt på andra sidan Hållö gap.
Fyren på Hållö sattes upp 1842, en av Bohusläns äldsta fyrplatser, en central punkt i landskapet med ett ljus som slår framåt och bakåt i tiden. Graniten höggs på ön till ett tio meter högt torn. Tornet fick så småningom en metallkon på toppen, ritad av Gustaf von Heidenstam. Formspråken samsas, vitmålad granit, röd kon, ärgad kopparhatt. Det här är en av kustens vackraste fyrar.
I början av 1890-talet blev Edvin Jacobsson fyrmästare på Hållö. Fyrmästare Jacobsson, var morbror till Evert Taube och kom närmast från Klövskär, som också är hårt sammanflätat med den taubska familjehistorien. ”En av mina riktiga morbröder”, skriver Evert Taube, ”en lång och senig man med en näsa som Karl XIV Johan och det lät som storm när han talade.”
På Hållö fanns granit till kajer och gatsten. Stenindustrin låg på, men alla planer på brytning stoppades av Fyrmästare Jacobsson. Morbror Edvin räddade Hållö, ungefär som Calla Curman klarade Stångehuvud från att hackas upp.
– Det får man vara tacksam för, säger statsgeologen Thomas Eliasson, som har uppskattade naturvandringar på Hållö. Magnifika Slätte Hälla var ju den plats på ön där det skulle bli stenbrytning och nu kan vi alla njuta av den ockraröda graniten, av öns släta hällar, jättegrytor och andra geologiska företeelser. Det är ju också lätt att ta sig ut till Hållö med båt, både från Kungshamn och Smögen.
Hållö är ett fantastiskt resmål där vissa besöksanläggningar också är handikappanpassade.
”Bohuslän ses bäst från styrluckan i en segelbåt”
Det som drog oss ut till Smögen den här vinterdagen var en filmsnutt tagen ombord på sköyten ”Laura” från Asperö. Det hade varit skutrace utanför norska Arendal, nu var man på hemväg. ”Laura” seglade in från nordväst över Soten, hade Smögen i lä och Hållö om styrbord. ”Laura” låg helt enkelt i spåret på briggen ”Blue Bird av Hull” som det beskrivs i Evert Taubes ballad.
Filmen låg i ett oöppnat mejl som råkat hamna i skräpkorgen, hade legat där ett tag. När jag tittade på filmen blev jag sugen direkt på att sticka ut till Smögen. Se fyren, se Hållö gap. Soten. Alla brotten utanför Smögen, från en trygg utsiktsplats uppe på land.
SMHI:s arkiv går långt tillbaka i tiden, det finns mätningar redan 1858 och en exakt notering från Hållö, julafton 1872. Det var milt, svag vind från sydväst, nästan precis samma väder som idag.
I Evert Taubes berömda ballad är scenen en annan:
Det var Blue Bird av Hull, det var Blue Bird en brigg
som med sviktade stumpar stod på
över Soten i snöstorm med nedisad rigg
själva julafton, sjuttiotvå
”Sviktade stumpar”, sjömannens fackterm signalerar äkthet direkt. Jag frågade en gång Björn Ahlander som skapade riggen till Ostindiefararen ”Götheborg”, som tog Draken ”Harald” över Nordatlanten. Vad betyder det?
– I storm och orkanvindar beslog man halva råseglen på undre märs så att det bara blev en triangel kvar. Att segla med sviktade stumpar var helt enkelt att segla bottenrevat. Nästa steg var att beslå allt och gå för bara riggen.
”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” är ingen dokumentär. Ändå känns allt fullkomligt trovärdigt. I boken ”Garbo går iland” skriven av författaren, litteraturvetaren och Smögenbon Gunnar D Hansson finns essän ”Smögaren Evert Taube”. Hansson frilägger Taubes liv på ön, kommer in på ”Blue Bird av Hull”, drar paralleller med de isländska sagoberättarna och konstaterar: ju bättre berättat desto sannare.
Sen var det ju programmet ”Evert! Evert! Evert!” i SVT nyligen. Såg ni? Tre heltimmar Taube, ändå blev jag rätt förvånad. Var fanns båtmänniskan Evert Taube? Den inspirerade seglaren som tog kostrarna ”Ellinor” och ”Monsunen”, sniporna ”Najaden”, ”Svanen av Grebbestad” och folkbåten ”Vi” till alla dessa platser på Västkusten?
”Bohuslän ses bäst från styrluckan i en segelbåt” menade Evert Taube.
Det perspektivet saknades i SVT:s dokumentär. Platserna i Bohuslän som gav näring åt dikten och profilerade Taube. Ställen som Hornö, Kungsviken, Strömmarna, Smögen.
Och Hållö med sin fyr som gör sig i alla väder.
