Det började med en stoisk aktör. Jag blev utsänd av Världens gång-redaktionen för att bevaka ett julspel. ”Så där lite från sidan”, sa redaktören och jag nickade förstående. Egentligen förstod jag nog inte alls vad han menade.
Jag var nybliven journaliststudent och hade ganska så vaga begrepp om vad ett kåseri var, än mindre visste jag om vad “sådär lite från sidan” kunde betyda.
Jag skrev en kort text om en kamel som spelade sin roll i julspelet med stort tålamod och en sorts lågmäld energi. Att texten var bra har jag svårt att tro, men redaktören utbrast, på tämligen grov skånska, att “pojken kan skriva”. I papperstidningen blev det vad vi på den tiden kallade för en “tarm” - en kort betraktelse redigerad i någon sorts halvspaltsformat som inte alls existerade på tidningens övriga redaktioner. Jag var tämligen förhäxad av att för första gången få se mitt namn i tryck.
Världens gång-redaktionen var på den tiden intryckt i ett litet rum som nog från början var avsett för en person. Det rymde dock den skånske redaktören, den GAIS-älskande redigeraren och den lätt vimsige reportern. Den sistnämnde överlät med lättsam ton sitt eget skrivbord till mig som ung praktikant.
– Jag befinner mig ändå mest i källaren, lät han meddela.
Mycket riktigt befann han sig mestadels nere i ett slags källararkiv i jakt på sällsamma fynd i gamla tidningslägg. Vad själva meningen med detta var har jag glömt, men ett idogt grävande var det. Ibland var en serietecknare eller en frilanskåsör på besök. De fick sitta på en obekväm stol i ett hörn. Ibland diskuterades Gustav Adolfs-bakelser, andra gånger buffelvodka. Man kan kalla det en omvälvande arbetsmiljö för en ung student.
Min ambition har varit att underhålla och kanske ibland mana till eftertanke.
Min praktik pågick i två veckor. De diffusa arbetsuppgifterna avlöste varandra. “Fånga en bit göteborgsk jul” på 800 tecken, sa redaktören en dag. Nästa dag var uppdraget att skriva “något snärtigt” om stenåldern.
Under de två veckorna lärde jag mig det mesta om att skriva kåserier, om hur en redaktion fungerar och om vad “lite från sidan” egentligen betyder.
Sedan rullade det på. Jag blev frilansmedarbetare, fick vikariera för reportern som behövde gräva ner sig i något bok-projekt och återgick sedan till att frilansa igen.
Under 15 år har jag skrivit om vardagens vedermödor, om bortglömda hjältar, om platser som är mig kära, om halvgalna släktingar, om barndomsminnen, om spårvagnsresor, och om samtal vid bardiskar och cafébord. Min ambition har varit att underhålla och kanske ibland mana till eftertanke.
Mina fasta uppdrag hos Världens gång-redaktionen slutar här. Jag hoppas få återkomma med mer oregelbundna rapporter från min horisont, men kring detta råder jag icke själv.
Jag är stolt över mina år och mina texter i spalterna. Tack till den egensinniga och oefterhärmliga Världens gång-redaktionen i dess olika skepnader, till alla som inspirerat till texter och förstås till er som läst det jag plitat ned. Det har varit ett nöje.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
