Jag bor vid en landsväg. En gång i tiden skrämde detta faktum mig, dock inte längre. Ett par hundra meter bort finns två grannar. I övrigt är det mycket stillsamt, för vår närmaste granne är en hembygdsstuga. Där sker trevliga tilldragelser några gånger om året, men det är sällan de riktigt stora folkmassorna väller in. Senast, när det var dags för temat “det här kan du göra med bivax”, var det blott ett par själar, utöver styrelsen, som deltog.
Till de mer välbesökta arrangemangen hör “gammeldags kafferep” då det serveras 30-talet olika sorters bakverk av klassiskt snitt. En gång höll en äldre herre ett föredrag om sörmländska vägar förr och nu. Det var ett mycket fint föredrag, värdigt många fler åhörare än de som var på plats.
Varje by med självaktning bör ha ett eget bakverk, det är min högst bestämda uppfattning.
Hembygdsföreningar är något vansinnigt vackert, men engagerar alltför få. En gång per år lever dock mitt grannhus och dess förening upp och visar all sin kraft. För när jag tittar ut genom fönstret på midsommaraftons förmiddag råder febril aktivitet: ett stort gäng lövar och smyckar stången i trädgården, i den rödfärgade hembygdsstugan klirras det med porslin och kokas kaffe, föreningens mångårige kassör hänger för sisådär 44:e året i rad upp sin tipspromenad och på en bänk sitter min kompis dragspelaren och värmer upp sitt instrument.
Och så, strax efter lunchtid, kommer allt folk. Det är en imponerande andel av byns befolkning som promenerar den dryga kilometern till hembygdsstugan varje midsommar för att dansa kring stången, köpa lotter, fika och umgås. Det säljs bland annat en bakelse som bär byns namn. Varje by med självaktning bör ha ett eget bakverk, det är min högst bestämda uppfattning.
Och varje år häpnar jag. För jag brukar, 364 dagar om året, sitta på min trapp och blicka ut över en alldeles tom gräsbacke. Men på midsommar ser jag ett folkhav. Där är svärfar och svärmor, barnens klasskompisar och kusiner, min sambos gamla fotbollstränare, ett gammalt byoriginal som sällan syns till och för all del även människor som jag aldrig någonsin sett förut.
Det hela ger, i all enkelhet, en känsla av sammanhang. För var och en av deltagarna på midsommarfirandet tycks vara fullt tillfreds och nöjd med det uppdrag den har: från Nisse som sköter disken och Hans som lyfter stången i princip på egen hand till Eva som serverar bakelser och Göran som säljer lotter. De allra flesta är förstås alldeles vanliga glada och roade besökare, men gör just den grejen så bra de bara kan.
Själv kommer jag, för kanske sjunde året i rad, stämma min gitarr så gott jag kan, ta plats bredvid dragspelaren och stämma upp i små grodorna. För det är mitt uppdrag på midsommarafton.
Det fanns alltså en tid när jag oroade mig; över att lämna Göteborg, över att bo på landet och att ha en hembygdsförening som närmsta granne. Oron var obefogad. Att bo vid en landsväg strax utanför en sörmländsk liten by är tydligen ett alldeles utmärkt sammanhang för en göteborgare med hjälpligt stämd gitarr.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
