Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Katie Kitamura.

Varken pricksäkert eller vitalt

Katie Kitamuras äktenskapsroman har dramatisk potential men känns alltför konstruerad, skriver Ellen Mattson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
Katie Kitamura
Separationen
Översättning: Marianne Tufvesson
Etta

En kvinna får ett telefonsamtal från sin svärmor. Svärmodern berättar att hennes son har försvunnit under en resa till Grekland och ber svärdottern undersöka saken. Denna upplyser inte om att hon och mannen separerat och att hon sedan en tid lever med en annan, istället spelar hon med och ger sig iväg för att leta efter sin försvunne make. I den lilla by där han senast vistats möter hon en taxichaufför och en servitris som båda verkar veta något om mannen som hon själv inte vet och under resans gång tvingas hon allt mer ifrågasätta sitt äktenskap och alla de relationer hon ser omkring sig. Detta är ämnet för den amerikanska författaren Katie Kitamuras roman Separationen – i korta drag.

Men även om man ville skulle man knappast kunna skriva särskilt mycket mer om den här boken. Separationen är trots den dramatiska potentialen en ganska händelsefattig roman som sysslar mer med formuleringar än skeenden och som lyckas spela ner det yttre förloppet till en serie iakttagelser. Kvinnan agerar i viss mån, hon infinner sig på platser, hamnar i en handfull situationer, men framför allt är hon den som ser och som beskriver det hon ser med ett torrt och analytiskt språk som verkar vilja upphöja iakttagelserna och ge dem tyngd men inte förmår dölja det faktum att de är ganska ointressanta, för att inte säga triviala. Det är en text med pretentioner, men den känns varken pricksäker eller vital.

Och kanske är den också lite förbryllande. Stoffet pekar mot något annat, en psykologisk thriller, kanske en känslostark äktenskapsroman, men Kitamura har valt att skriva en resonerande filosofisk text som gör uttalanden om män och kvinnor och förhållanden och otrohet och åldrande – uttalanden som man kanske kan hålla med om men lika gärna skaka på huvudet åt. Det anspråksfulla tonläget ger hennes tankar en dignitet som de inte orkar bära upp. Sist och slutligen smakar detta alltför mycket av papperskonstruktion.