Alla Andreas Erikssons verk är olika och alla är lika typiskt otypiska.
Hans utställning i Skövde konsthall heter Cosimo efter huvudpersonen i Italo Calvinos bok Klätterbaronen. Cosimo lever sitt liv i trädkronorna. Eriksson har på grund av en elöverkänslighet han drabbades av för snart fem år sedan lämnat stadslivet och konstlivets metropoler och bosatt sig mitt i naturen högt upp på Kinnekulle. Och i sin konst tycks Andreas Eriksson fast besluten att som Cosimo följa sina infall och låta dem få det uttryck som faller sig lämpligt, oavsett vad förväntningarna kräver. Han låter med Tranströmmers ord "varje problem ropa med sin egen röst".
En del av Andreas Erikssons estetik är att i varje ny utställning ge bilderna nya sammanhang som nyanserar och relativiserar de enskilda verkens innebörder. Måleriets egna egenskaper och uttryckssätt, Eriksson kallar det materialitet, är en av hans konstnärliga frizoner. Det handlar om målarlusten, om att se bilden som bild i sig och inte alltid som tecken för något annat. Ändå startar bilderna meningsbyggande processer.
Det märks att den personliga berättelsen också är viktig i hans konst. Den nya stillheten, tystnaden och utanförskapet speglas i hans så kallade skuggmålningar. De bygger på fotografier av de mönster ljuset från passerande bilar skapar när de tränger sig in genom hans fönster. Dessa skildras som svaga skiftningar i nästan monokroma färgplan, ett slags kinetiskta smekningar med en ton av saklig romantik, som komna ur ett känslornas framkallningsbad.
Hans fotografier är naturstycken med kristallklar skärpa och stort skärpedjup. Det handlar om naturens förhållande till konsten, men också förstås till jaget och känslan.
En gren som skavde mot ett sovrumsfönster är utgångspunkten för skulpturen Mark löper. Kvisten har gjutits av i brons i flera exemplar. Dessa har monterats ihop till en kvistboll som ligger på golvet, som en tredimensionell teckning. Formen är både spretig och harmoniskt samlad. Den är lika främmande som hemtam både i drömmen och verkligheten.
