Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lisbeth Larsson har läst essäsamlingen Man tar vanliga ord.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Varifrån fick hon ”Far åt pipsvängen?”

Hur översätter man Pippis spunk, Madickens pilutta dig och Mattis far åt pipsvängen? Det funderar Lena Törnqvist över när hon läser om Astrid Lindgren. Lisbeth Larsson åker med på essä-tåget.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Litteraturvetenskap

Litteraturvetenskap

Lena Törnqvist

Man tar vanliga ord. Att läsa om Astrid Lindgren

Salikon

Det har varit mycket Astrid Lindgren i år. Med all rätt. Såväl hennes böcker som hennes person är oavbrutet fascinerande. Man kan helt enkelt inte få för mycket.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Med essäsamlingen Man tar vanliga ord lägger Lena Törnqvist ytterligare ett nummer till årets Astridiana. Törnqvist har varit intendent på Astrid Lindgrensmuseet och arbetat med hennes arkiv i många år. Det är också en läsvärd bok, kunnig och mycket informationsrik.

Läs även: Teater-Pippi har format barnteatern i över 70 år

Titeln är första delen av ett citat från Schopenhauer som Astrid Lindgren ofta använde. Fortsättningen lyder ”och säger ovanliga saker”. Kanske var hennes självförståelse sådan, men när man läser Törnqvists essäer inser man hur alltigenom ovanliga även Lindgrens ord var trots deras förmenta vanlighet.

Det framkommer inte minst i hennes berättelse om Astrid Lindgrens dialoger med sina översättare. De hade ständiga problem med att hitta de rätta orden och det rätta tonfallet.

Hur översätter man Pippis ”spunk”, Madickens ”pilutta dig” och Mattis ”far åt pipsvängen” och alla andra nybildningar som Astrid Lindgren begåvat det svenska språket med? Det har varit ett återkommande problem för översättarna.

En annan sak är problemen för dem att sätta konkreta ord på det kroppsliga, som Lindgren alltid gjorde. Hur beskriver man ljuden som Mattis ger ifrån sig i sina vilda krumsprång om landets barnbokskonventioner förbjuder en att använda den raka översättningen av ordet ”fjärta”?

Att läsa Törqvists essäer är som att åka Junibackens tåg om och om igen. Man får en liten del av Lindgrens många berättelser här och en annan där. Bäst tycker jag om dem som handlar om de lite glömda delarna av Lindgrens författarskap. Böckerna om Rasmus och ännu mera de om mästerdetektiven Blomkvist.

Böckerna om Kalle Blomkvist kan tyckas idylliska idag. Då de kom ut var det emellertid många som ansåg dem chockerande realistiska. Det var de också jämfört med tidens andra barndeckare där detektiverna var barnsliga män som inte kunde tala rent och flög på mattor. Jag kommer fortfarande ihåg hur gastkramande filmerna var och hur många lekar de skapade. Luffarspråket blev alla barns och många kom att heta heta Eva-Lotta som Kalles djärva tjejkompis.

Som Törnqvist påpekar ekar också namnet i Stieg Larssons millenium- deckare ett halvt sekel senare. ”Kalle jävla Blomkvist” mumlar Lisbeth Salander när Mikael Blomkvist äntligen dyker upp i slutraderna på Män som hatar kvinnor.

Många har skrivit om det feministiska inslaget i Astrid Lindgrens böcker. Och visst finns det en mängd kavata flickor i dem, för att inte tala om alla handlingskraftiga kvinnor. Det Törnqvist lyfter fram är emellertid Lindgrens okonventionella sätt att skildra pojkar.

Alltifrån det att Bo Wilhelm Olsson drar sitt svärd mot riddar Kato i Mio min Mio till det att Skorpan kastar sig ut i avgrunden i Bröderna Lejonhjärta berättar hon om deras hjältemodiga kamp för att besegra sin egen rädsla så att de kan bekämpa det onda på jorden.

Ämnet

Astrid Lindgren förnyade språket och skapade sina egna ord. En ny essäsamling belyser hur alltigenom ovanliga Lindgrens ord var trots deras förmenta vanlighet.

Skribenten

Lisbeth Larsson är författare och professor i litteraturvetenskap med genusvetenskaplig inriktning. Recenserade senast Per E Gedins bok om Isaac Grünewald.