Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vardag i väntan på undergången

Det som händer i Philip Teirs roman sker någon annanstans, i rädslorna, i sprickorna, i det outsagda. Ingrid Bosseldal har läst Så här upphör världen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

roman
Philip Teir
Så här upphör världen
Natur och Kultur

Den 15 december 2015 twittrar Philip Teir: ”Är det nån som har en svensk översättning (typ 40-tal) av Eliots "The Hollow Men"? Signaturen Bernur svarar: ”Erik Lindegren har översatt den. Men jag är i Kroatien idag. Kan kolla på torsdag.”
Så där ser gissningsvis upptakten till titeln på den finlandssvenska författaren Philip Teirs nya roman, Så här upphör världen, ut. Dikten The Hollow Men (i Lindegrens översättning ”De ihåliga männen”) avslutas nämligen med följande fyra rader:

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper

Så här upphör världen, alltså, och inte med en smäll utan gradvis, smygande, kvidande … 
Precis som skeendet i Teirs roman. Inga stora gester, bara en antydd fara, mannen som inte kommer hem när det är dags för avfärd, en diffus odör från sommarhusets källare, en borgerlig kärnfamilj med hemligheter som aldrig riktigt briserar. När Erik, det stora varuhusets it-chef, slutligen berättar att han blev av med jobbet redan i början av den sedan länge planerade långsemestern i hustrun Julias barndomsparadis, så dör det bort i ett åskoväder. ”Herregud” säger Julia. ”Vi kommer att klara oss”, svarar Erik. ”Det är inte det”, säger Julia, ”Det åskar här. Riktigt ordentligt”. 

Och när Julia får möjlighet att ägna en hel sommar åt att skriva uppföljaren till den hyllade debutromanen så blir det inte riktigt något av det heller. Kanske är hon lite deprimerad, kanske har hon drabbats av en släng av skrivkramp. 

En hedonistisk sekt i grannhuset

I grannhuset där långt ut i den österbottniska naturen huserar en hedonistisk sekt med det undergångsklingande namnet Aniara – döpt efter Harry Martinsons rymdskepp. Här finns Julias barndomsvän Marika – en av huvudpersonerna i Julias debutroman, inte särskilt vänskapligt gestaltad – Marikas karismatiska man Chris och ett litet gäng udda gestalter som lockats av hans predikningar om det meningslösa i att göra motstånd mot mänsklighetens undergång. 

Teirs språk är vardagligt och berättandet utan några stora åthävor. Han lägger sig nära romangestalternas perspektiv, går lyhört och lojalt med dem – barn som vuxna – genom sommaren. Det som händer sker någon annanstans, i rädslorna, i sprickorna, i det outsagda. Det lilla ordet ”här” i titeln, pekar mot något fortgående. Det är inte ”så upphör världen”, utan ”så här”. Och romanen grupperar sina perspektiv i en triangel: familjen, de andra, naturen. Det finns en omsorg i det lilla, också där misstron eller ledan slagit rot. Frågan är vad som finns i det större. Så här lever vi tillsammans med vetskapen om den stundande undergången. Det ser inte ut att göra mycket med oss. I romanens inledning och avslutning placerar Teir handlingen i en bil – symbolen för både modernitet och klimathot. Personerna är inneslutna– i trygghet, tillsammans på väg mot undergången. Eller bara hem.