Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Vanja Hermele | In som ett lamm, ut som en tigrinna

Vanja Hermele skriver om genusobalansen i kulturlivet. Det initierade vittnets röst är en suverän debattröst men blir problematisk i en skönlitterär gestaltning, skriver Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Vanja Hermele | In som ett lamm, ut som en tigrinna

Natur och kultur

Det finns ett citat i Vanja Hermeles bok In som ett lamm, ut som en tigrinna som fastnar i mig lika ohjälpligt som en fluga på ett flugpapper. ”Vi har ett strindbergianskt förhållande.” Det är faktiskt så hon säger, skådespelerskan som nyss hemkommen från sjukhuset med sönderslaget ansikte pratar med Kvinnojouren om sin misshandlande man.

Scenen är kort, några rader bara, men förföljer mig under läsningen, blir en smärtsamt uppförstorad bild av den genusblinda hållning som berättarjaget så ofta möter på kulturmakthavarnas kontor såväl som i sitt eget liv och i samhället i övrigt.

Som genusvetare har Hermele skrivit om jämställdhetens svarta hål förut, men då oftast i form av rapporter på uppdrag av bland andra Teaterförbundet och Konstnärernas Riksorganisation. Här får vi istället en skönlitterär mosaik där fiktionaliserade intervjuer varvade med minnesbilder från en flickas uppväxt och spridda samtids-observationer får tala för sig själva.

Det handlar om den duckande makten, om manliga tolkningsföreträden som formar kultursfären – scenkonsten och bildkonsten i synnerhet – och det personliga livet. Scenen är mestadels Stockholms kulturliv och tiden det nära förflutna, mitten av 00-talet närmare bestämt. Berät taren är en ”Vanja Hermele”, genusvetare med uppdrag att undersöka genusobalanser i kultursfären, en retuschering av verkligheten så fjärilslätt att den knappt går att skiljas från det dokumentära. (Den som har lite koll på kultursfären och önskar en dos verklighet kan ganska lätt räkna ut vilka som har inspirerat till Teaterchef A, Regissören, Balettchefen och så vidare.)

Det är fascinerande att se hur Hermele med sin lyssnande, lugna intervjustil skapar en samtalssituation där den intervjuade kan uttala sig så aningslöst som de stundtals gör. För egen del får jag mitt största adrenalinpåslag av den kvinnliga filmkonsulenten som efter att ha delat ut 49 av sina 50 miljoner till manliga filmskapare lägger fram en häpnadsväckande teori om varför de kvinnliga långfilmsregissörerna är så få: ”En bra kvinnlig regissör kan bli lika respekterad som en manlig men blir sällan älskad – i så fall av lesbiska kvinnor, vilket ju är helt ointressant om man inte själv är det.”

Andra gånger blir det ofrivilligt komiskt, som när teaterchefen i årsredovisningen efter att har räknat upp hela raddan med manliga dramatiker som spelats under året entusiastiskt utbrister: ”Det har varit spretigt, men det ska vara spretigt!”

För den som i likhet med mig sympatiserar med Hermeles ärende och lever i en liknande värld är det lätt att vaggas in i en behaglig känsla av konsensus, nicka, skratta, hålla med och känna sig bekräftad i det jag redan vet – en stärkande känsla, som efterhand väcker en misstanke: Är detta främst en bok för likasinnade som talar samma språk? Nej, i slutänden tycker jag att In som ett lamm, ut som en tigrinna är bättre än så.

Boken kräver visserligen en viss förförståelse för maktstrukturer i kulturvärlden, men har också en sympatisk tilltro till läsaren som en självständigt tänkande person. Texterna får stå för sig själva, observerar utan att uttala slutsatser, och väcker därmed min lust att lägga mig i samtalen, tänka vidare, formulera mig.

Frågan om konstnärlig kvalitet – hur könsneutralt är begreppet?– är ofrånkomlig, ständigt återkommande, men jag hamnar också i tankar kring sociala dimensioner i konsten. Hur kan konsten på samma gång som den är utopisk, en skapare av alternativa verkligheter, vara en del av denna värld, inte en exklusiv avskild värld, samtidigt sin egen?

Jag tycker mycket om den här boken som debattbok och diskussionskamrat, men nu är den ju utgiven som roman, ett val jag inte riktigt förstår. Det initierade vittnets röst, som Hermele behärskar så väl är en suverän debattröst men blir problematisk i en skönlitterär gestaltning; istället för en berättare som brottas med en konflikt får vi en intervjuare med ett problem som hon redan från början har definierat. Minnesbilder från barndom och uppväxt ger en skissartad bakgrund till feministblivandet men pusselbitarna passar för bra ihop. Jag saknar skav, inre konflikt, gestaltning.

Det är lite synd. För jämte de skarpa debattrösterna som pekar ut strukturerna behöver vi också röster som berättar om hur strukturerna i all dess sönderslitande komplexitet kan verka i ett liv. Jag tänker på skådespelerskan i det ”strindbergianska” förhållandet. En dag snart hoppas jag att någon skriver romanen om henne.