Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mor och dotter. Shukri Dahir och Segal Mohamed i de andra på Angereds teater.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vad sker med kärlek på flykt?

Föreställningen De Andra avslöjar inte mycket om platserna de befinner sig på. Det är flykten själv och den dynamik den tvingar fram mellan de flyende som står i fokus, skriver Kajsa Bergström-Feiff.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

De andra
Angereds teater
av Christofer Bocker
Regi & scenograf: Ulrich Hillebrand
Regiassistent, teknik & musik: Martin Fremling
Medverkande: Segal Mohamed, Shukri Dahir

Scenografin till De andra på Angereds teater är en kongenial översättning av flyktens villkor. Bakom höga nätgaller, krönta av taggtråd rör sig de två skådespelarna på och runt en stor, rund skiva i bokstavliga cirklar. Modern skjuter på, driver framåt, skäller och hotar. Dottern släpar motvilligt fötterna efter sig. 
För den som aldrig flytt är det lätt att betrakta flykten som en övergående handling. Strecket mellan A och B. Man är hemma, sen flyr man och sen kommer man fram. 
Sanningen är givetvis betydligt mer komplex. Flykten är snarare ett tillstånd. De andra på Angeredsteatern tar sig an just detta tillstånd. Ett i ständig rörelse. Att alltid fly från något, aldrig till något.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Flykten i fokus


Mamma Obah och hennes dotter Ifrah rör sig i vad som i pressutskicket kallas ”ett framtida Sverige som ligger i ruiner” men som hade kunnat vara nästan var som helst. Varför de flyr är en smula oklart – Obah vet, men vill inte berätta – och vart de är på väg verkar ingen av dem veta. Föreställningen avslöjar inte heller mycket om platserna de befinner sig på. Det är flykten själv och den dynamik den tvingar fram mellan de flyende som står i fokus. Rollerna är eviga. Barnet (tonåringen?) klagar, protesterar och kräver att få veta varför. ”Är vi inte framme snart?” Mamman driver på och ljuger utan att blinka för att skydda, för det är vad en mamma gör om det behövs.
Det är stundom övertygande, särskilt Segal Mohamed som dottern Ifrah gör en fin insats. Men i sin strävan att tydligt ringa in kriget, flyktens och ondskans väsen, tippar föreställningen ibland över en smula åt det banala. Den skyr inga medel för att pedagogiskt visa att både ondska och försoning bor inom oss alla. Att historien upprepar sig. Att vi måste berätta. Allt detta är sant, men av den något ofokuserade 16-åriga skolpubliken att döma inget de inte redan hört.

Kärlek och kamp

Det är i kärleken och styrkekampen mellan mor och dotter som De andra hettar till och viskningarna i bänkraderna tystnar. Vad sker med en människa på flykt? Vad sker med kärlek på flykt? Mamma Obahs ovilja att säga sanningar som ska såra hennes barn – dottern Ifrahs desperata längtan efter svar på vad som egentligen har hänt. Bägges drömmar om ett hem och deras oförmåga att höra vad den andra säger.
”Det här skulle aldrig hänt om vi bara talat mer med varandra”, säger Ifrah, och syftar på världen i stort, och det namnlösa kriget. Men det man som åskådare önskar de två människorna på scenen, förutom frihet från flykt, är mer tid till att lyssna.