Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Vad ska Bruce Springsteen göra efter Ullevi?

Krönika: Ikväll blir sista gången Springsteen står på Ullevis scen, skriver Johan Lindqvist.

Strax innan midnatt i kväll slår Bruce Springsteen av den sista låten för det här besöket. Förmodligen blir det också sista gången han vinkar hejdå från Ullevis scen. Nästa gång Springsteen spelar i Sverige är det någon annan stans, på ett annat sätt, med en annan inramning.
Allting har sin tid och efter totalt elva utsålda konserter på Ullevi mellan 1985 och 2016, en prestation och inte minst en relation ingen annan artist kommer i närheten av, är det nog dags att sätta punkt. Men vad händer sedan? Är Bruce Springsteen klar? Nej, knappast.
Den 14 september avslutar Springsteen och hans E Street Band den pågående turnén på Gillette Stadium i Foxborough, Massachusetts. Det är en stad med blott 16 000 invånare, men man har sin arena där NFL-laget New England Patriots spelar sina hemmamatcher. Och det är bara drygt tre mil till Boston, ett starkt Springsteen-fäste ända sedan 70-talet.
Knappt två veckor senare kommer Springsteens självbiografi, självklart med titeln hämtad från den ikoniska låten Born to run, den som spelas som extranummer under varje konsert.
Men sedan, hur länge tänker egentligen Bruce Springsteen fortsätta springa? Jo, nog orkar han löpa ett tag till. Mer vältränad 66-åring får man leta efter. Men musik handlar om mycket mer än fysik. Handen på hjärtat är det inte avgörande för mig som Springsteen-lyssnare huruvida han orkar köra fyra timmar långa konserter på Ullevi även efter 70-strecket.
Det som däremot är viktigt är innehållet, uttrycket, låtarna. Det är inte i Born to run eller Badlands som Springsteen numera har sina starkaste kort. Det är i mer svärtade nummer som Drive all night, Tougher than the rest och Suicide-covern Dream baby dream.
Det är därifrån han ska söka sig vidare när han skriver material till kommande skivor. Springsteen har själv från Ullevi-scenen konstaterat att alltmer i livet blir bitterljuvt. Saker blir tydligare och enklare men samtidigt tilltar en annan slags smärta än tidigare i livet. Där finns berättelser, sånger att skriva och sjunga.
Om låtskrivaren Bruce Springsteen kan hitta inspiration i att berätta om de sista kapitlen i livet skulle det kunna landa i ett par album med samma slagkraft som hans allra bästa skivor. Nu är sorgen efter bandkamraterna Clarence Clemons och Danny Federici en, rörande, del av showen men jag vill höra Springsteen sätta ord på saknaden efter vänner som faller bort längs vägen.
Det skulle bli rockmusik minst lika brännande som Pattis Smiths Gone-platta, Bob Dylans Time out of mind och inte minst Johnny Cashs serie American recordings-album.
Då skulle Springsteen kunna komma till Sverige och med en lite mindre sättning musiker och ge direkt gastkramande, fokuserade och omtumlande spelningar på arenor avsevärt mindre än Ullevi. Jag ser fram emot det.