Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vad har hänt dockan Celina?

Berättelsen är otäck, och inte på ett lättfattligt sätt. Att livet är tufft för både flickor och dockor kommer till uttryck i Celinas reflektioner över hur starka hon och Mati var tillsammans, skriver Stina Nylén om Elena Ferrantes första barnbok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Barnbok

Stranden om natten

Elena Ferrante (text)
Mara Cerri (bild)
Rabén&Sjögren
Översättning Barbro Andersson

Man behöver bara kasta en enda blick på omslaget till Elena Ferrantes hittills enda barnbok Stranden om natten för att förstå att vi inte befinner oss i svensk bilderbokstradition. Inte ens Anna Höglunds och Ulf Starks mer svårmodiga samarbeten avger samma ominösa stämning som illustratören Mara Cerri åstadkommer med sin bild av en ensam docka på en strand. Gråbeige dunkel med mörk vinjettering, en docka utan vare sig det rundkindade plastansikte eller det mjuksnälla trasansikte som förknippas med denna leksak – nej, den här dockan har ett smalt ansikte, en välklippt pagefrisyr och stora, stirrande, chockade ögon. En gammal kapsyl ligger bredvid henne i sanden för att ytterligare understryka att här handlar det om gammalt skräp, bortglömda ting. 

En vidrig, hatisk sång

Vad har då hänt dockan Celina? Hon som varit så älskad, som lärt sig så många ord av sin mamma flickan Mati, har blivit utkonkurrerad av en kattunge. Natten som följer blir en uppvisning i skräck, men medan dockor i filmen ofta skildras som besatta av ondska är det här tvärtom: Celina är endast snäll, rädd och ledsen. Kan en moderskärlek verkligen bara ta slut, så där på en eftermiddag? Kan ett nytt barn radera ut det första? 

Men ännu mer i centrum står frågan om språkets koppling till kärlek och omhändertagande. Celinas lager av ord, som hon fått i relationen till Mati, är efterfrågade av den onde strandvakten som kommer med sin vassa sandräfsa. På ett närmast bisarrt vis försöker han slita dem ur hennes strupe, ur hennes inre, med en smal metkrok i spetsen på en tunn salivsträng, allt medan han sjunger en vidrig, hatisk sång. Han ska sälja orden på marknaden.

Räddad av kattungen

Som om inte denna till våldtäkt gränsande incident vore nog utsätts dockan också för en rasande eld och ett glupskt sväljande hav – tills den konkurrerande kattungen kommer till undsättning. Man kan alltså vara tre i familjen, blir slutbilden. 

Språk, identitet, moderskap; det finns många psykoanalytiska bottnar i den här historien. Men den är otäck, och inte på ett lättfattligt sätt. Att livet är tufft för både flickor och dockor kommer till uttryck i Celinas reflektioner över hur starka hon och Mati var tillsammans:

”Även när pojkarna ville slå oss, pussa oss, titta på våra trosor eller kissa på våra fötter med sina små snoppar, var det ändå alltid vi som vann till slut.” Det är en verkligt magstark formulering i en barnbok, då den implicerar att detta är normalbeteende för barn av manligt kön. Även Matis bror framställs som elak och känslolös – och till och med den brutala krattan, redskap för strandvakten, benämns som manlig.

Länkar till vuxenböckerna

Uppskattar man Ferrantes romaner bör man dock läsa Stranden om natten. Det finns gott om länkar till hennes vuxenlitteratur både vad beträffar miljö och personskildring – tänk bara på inledningen till Min fantastiska väninna, då Lila slänger ner Elenas docka i källaren. Men den här bilderboken måste inte nödvändigtvis läsas ihop med ett barn.