Ett par gifter sig i nationalparken Yosemite i USA. Bara någon meter bakom dem lurar avgrunden.
Ett par gifter sig i nationalparken Yosemite i USA. Bara någon meter bakom dem lurar avgrunden. Bild: Amanda Lee Myers

Vad betyder tvåsamhet idag?

Äktenskapets funktion har historiskt sett inte handlat om kärlek så mycket som om en juridisk förbindelse. När bara kärleken ska hålla ihop det blir det mer komplext – från Malin Lindroths nucka till Geir Gulliksens famlande män visar samtidslitteraturen på ett förbund under omförhandling.

ANNONS
|

”Gift dig och du skall ångra dig; gift dig inte och du skall ångra det också; gift dig inte, du skall ångra båda delarna; antingen du gifter dig eller inte gifter dig kommer du att ångra båda delarna.”

LÄS MER:Recension: "Äktenskap" – Linda Skugge

Orden är Kierkegaards och inleder Gun-Britt Sundströms klassiska roman ”Maken” från 1976. Det är svårt att tänka sig en bättre sammanfattning av en särskild sorts tvåsamhetens ambivalens. Många är det också som genom åren vänt sig till ”Maken” med sina egna aviga relationskänslor.

I förordet till den nya pocketutgåvan påpekar Steve Sem-Sandberg att det är en bok som inte väjer för att beskriva de mindre ädla känslor en relation kan väcka, såsom ”egoism” och ”simpel halsstarrighet”. Han menar att det ger läsaren en möjlighet att känna igen sig i bokens Gustav och Martina, samtidigt som det befriar henne från tvånget att identifiera sig med allt hos dem.

ANNONS

Historiskt sett har äktenskapet trots allt stått för mer än den juridiska regleringen av en tvåsamhet

En roman som i så fall viftar mer med spegeln är Geir Gulliksens ”Se på oss nu” (2018). Den inleds med att huvudpersonen Hans – en medelålders man ur medieklassen – ser sig själv på en film från ett bröllop. Han får syn på något i sitt eget ansikte som han sett hos andra, men inte själv trodde sig utstråla. Och han tycker inte om det.

Nu har dock våndan en särskild orsak. På bröllopet sitter han till bords med en ung kvinna som han är vagt bekant med. Kvinnan är nybliven mor, men vantrivs i rollen. Hans som gärna vinnlägger sig om att vara en upplyst, modern man, förklarar att det inte är underligt: hon är helt enkelt rädd att förlora sig i omsorgen för andra. Kvinnofällan.

LÄS MER:Geir Gulliksen tänker på Jesus

En upptrissad stämningen mellan dem leder till att Hans, inne på handikapptoaletten, hjälper kvinnan att mjölka brösten för att hon inte ska få mjölkstockning. Handgripligen. Varför skulle inte han, som varit far till två spädbarn, kunna göra det resonerar han? Men situationen har också gjort honom upphetsad. När kvinnan sedan hör av sig och vill träffas, inleds en otrohetshistoria som han länge intala både sig själv och hustrun är något annat.

ANNONS

I Gulliksens förra roman ”Berättelse om ett äktenskap” (2016) eldade maken Jon på sin makas intresse för en annan man. I likhet med Hans i ”Se på oss nu” underskattade han – i sin iver att få luckra upp äktenskapets norm av sexuell exklusivitet – det komplexa i begäret. Men hur mycket Gulliksens män än önskar sig att villkoren var andra och kärleken större, tycks de dömda att agera inom, inte förflytta, de ramar konventionerna bestämt.

Både Jon och Hans är självmedvetna, men också skickliga i att bedra sig själva när det kommer till vad en relation tål. Samtidigt skildrar Gulliksen indirekt hur äktenskapet har mindre makt över individen idag, sett till hur det en gång var.

Inger Alfvéns ”Tvilling” (2019) kan få bidra med en jämförelse. Här skildras ett äktenskap som ingås av två människor ur en äldre generation. Huvudpersonen Pi gifter sig med Peter. Vad det egentligen är som får henne att göra det är utifrån inte helt lätt att begripa. Peter framstår som fyrkantig, föga lyhörd och frågan är om hon ens är förälskad i honom eller om de har särskilt mycket gemensamt. Ändå gifter hon sig med honom, kanske bara för att det är så det ska vara. Inte ens efter att sveket avslöjats och hennes liv rämnar lämnar hon honom.

ANNONS

I sin recension av boken i DN (05/09–19) skrev Johanna Frid att Alfvéns karaktärer är ”mer komplexa – och mindre hämndlystna – än många av oss i det verkliga livet”. Bland annat syftar hon just på Pis val att stanna. Kanske det. Men jag skulle nog vilja hävda att det också gestaltar en förändring av äktenskapets betydelse.

Historiskt sett har äktenskapet trots allt stått för mer än den juridiska regleringen av en tvåsamhet. Kvinnan stod länge under mannens förmyndarskap i äktenskapet. Sex utan kondom eller ring på fingret var en riskfylld sak i en tid när utomäktenskapliga födslar var starkt stigmatiserande. Familjeförmögenheten fick inte riskeras på fel gemål. Äktenskapet har sällan enbart eller främst varit en institution för Kärleken. Även om det kan vara lättare att inbilla sig det i dag.

I skenet av Lindroths bok framstår Kierkegaards veliga ord mer koketta och inbilska än insiktsfulla. Men som Geir Gulliksen visar är det inte heller alltid så enkelt att se sig själv utifrån.

Därför hade jag viss förhoppning när jag plockade upp Linda Skugges novellsamling som heter just ”Äktenskap” om att den skulle dra fram äktenskapets rottrådar och visa hur samtid och historia hänger ihop. Det gör den bara delvis och sparsamt. Främst kanske i den novell i vilken en kvinna föreställer sig den ultimata tvåsamheten som en intim relation till en man som inte ställer några som helst sexuella krav på henne. Och i novellen ”Häradsbetäckarna” där en brevskrivare vill införa ”Alla hopplösa relationers dag” på det datum Gustav och Martina blev ihop i ”Maken” som en hyllning till Gun-Britt Sundströms roman. Ska alla noveller pressas in under temat går det dock bara om ordet förstås i utökad betydelse. Någon genomlysning av begreppet – vilket titeln antyder att det handlar om – sker inte.

ANNONS

Men om personerna i Skugges noveller talar utifrån relationer som hackar eller gått i stöpet, och människorna i Gulliksens romaner beter sig som om en ny kärlek är något som erbjuds på ett buffébord, hur är det för dem som inte ens kommer på frågan?

LÄS MER:Recension: "Tvilling" – Inger Alfvén

I sin essäberättelse ”Nuckan” (2018) skriver Malin Lindroth om ofrivillig ensamhet. Inte en där tvåsamheten valts bort för att ge utrymme åt självförverkligande. Utan en där förälskelsen alltid möts av ett nej. Nej, jag vill inte bilda par med dig. Hon skriver om att inte ens minnas vad det innebär att ha en pojkvän eftersom det var över trettio år sedan sist.

Genom att beskriva dess motsats ringar Lindroth in tvåsamheten. På det sättet säger hon också något om varför vi trots allt är många som önskar att leva tillsammans. Precis som hon. I bristen på val reclaimar hon nuckan som sin position, laddar den med något som ger styrka. ”I mina ljusare stunder tror jag att nuckan har räddat mig från min egen konventionalitet”, skriver hon.

I skenet av Lindroths bok framstår Kierkegaards veliga ord mer koketta och inbilska än insiktsfulla. Men som Geir Gulliksen visar är det inte heller alltid så enkelt att se sig själv utifrån.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS