Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Världen väntar på Maja Lundes bin

Hon skrev boken hon själv hade velat läsa – och det blev succé. Nu väntar lansering världen över för romandebutanten. Som Skavlan skulle sagt: ta gott emot – Maja Lunde.

Öppningsscenen är som gjord för film. Högt uppe i päronträdet arbetar Tao med att varsamt pollinera blommorna, hon är en av tusentals. Men Tao passar dåligt för jobbet, hon har för klumpiga fingrar, är rädd att bryta en gren och få vakterna på sig. Bina är sedan länge borta och handpollinering är enda sättet att upprätthålla någon form av odling. Året är 2098, alla starka ekonomier har kraschat, miljontals människor har dött i krig och naturkatastrofer och i det Kina Tao lever är människorna tvångsförflyttade ut ur städerna för att arbeta, som en enda stor grå massa. Tao drömmer om en bättre framtid, särskilt för sonen, treåringen hemma.

Hundra år tidigare, i ett USA där stora biodlingar plötsligt dör ut, möter vi George, biodlare sedan generationer. Han hoppas att sonen ska ta över familjeföretaget, men han har helt andra drömmar. Och i England, på mitten av 1800-talet, lever William. Han är både dyster till sinnet och otursförföljd, och har svårt att få ordning på känslorna för de många barnen. Men när han bestämmer sig för att bygga en ny typ av bikupa, som kommer att revolutionera biodlingen och jordbruket, får hans liv ny mening.
Tao, George och William är Maja Lundes tre huvudfigurer och deras strävan, längtan, förtvivlan utgör varsin tråd i romanen Binas historia, som kom på svenska i augusti. Innan dess har boken hunnit göra succé i hemlandet Norge, i Danmark, i Nederländerna och Polen.

När vi träffas är hon i Göteborg för att möta sina läsare, snart går flyget hem igen, hem till den fasta basen: mannen och de tre sönerna i hemmet i Oslo.
Precis i dagarna  blev det offentligt att anrika förlaget Simon & Schuster köpt rättigheterna till boken, för som hon säger "ett sjusiffrigt belopp". Köpet innebär lansering i en rad engelskspråkiga länder, som Storbritannien, USA, Nya Zeeland, Australien, vilket betyder att Binas historia nu totalt ges ut i 23 länder på 17 språk.

Vad tänker du kring framgången?
- Det är ett äventyr att vara med på och det fortsätter ju bara. Jag måste hela tiden nypa mig själv i armen, jag tycker att det är helt otroligt, jag är väldigt glad. Jag är glad på ett personligt plan men också för att temat faktiskt engagerar, det var jag inte säker på när jag satt och skrev boken, jag hade aldrig trott att den skulle nå ut så som den gjort. Jag skrev boken som jag själv hade lust att läsa.

Att Maja Lunde skulle skriva en bok om bin var inget hon planerat. 2013 satt hon med andra bokprojekt, på gång med sin första vuxenroman, men ingen av idéerna kändes helt rätt. Så råkade hon hamna framför dokumentär på tv om fenomenet plötslig bidöd, Colony Collapse Disorder. I USA rapporteras att 2,4 miljoner bisamhällen har utplånats sedan 2006. Det finns olika teorier till anledningen men ökad användning av bekämpningsmedel, parasiter och virus nämns som förklaring.

- Jag blev omedelbart väldigt engagerad, skrämd och fascinerad samtidigt. Jag hade ju hört förr att bina dör, jag visste att bin och pollinerande insekter är viktiga för oss, men hur viktiga hade jag inte koll på förrän jag började med boken. Jag såg dokumentären och tänkte att detta kan jag skriva om skönlitterärt. Jag kastade allt annat åt sidan.
Researchen inför boken blev gedigen; "jag gjorde förfärligt mycket research!", säger hon och skrattar.

Det var viktigt att få rätt fakta, hon läste böcker, tidningar, såg filmer, pratade med experter och biodlare, fascinerades över de historier hon mötte. Tre frågor drev henne: "varför dör bina", "hur upplever man det som biodlare att mista sina bin?" och "hur skulle världen se ut utan bin?" och svaren ledde henne in i de tre olika berättelser som vävs i Binas historia. Hon ägnade också mycket tid åt att lära känna sina huvudpersoner.

- Det är ju tre fullständigt helt olika människor som lever i varsin tid; i England 1852, i USA 2007 och Kina 2098. Jag skrev första utkastet i ett enda "flow". Därefter jobbade jag i två år med att revidera texten, så jag hade väldigt många revideringsrundor, jag skrev åtta versioner.

För att hitta svaret på sin första fråga gick hon tillbaka i tiden, till den tidiga biodlingen, utvecklingen, starten av det moderna lantbruket. Väl där fann hon flera biologer och biodlare som levde på 1800-talet och deras historia inspirerade till William. Den andra frågan ledde henne till upplevelser här och nu, hon såg dokumentärer där biodlare vittnade om hur hela deras bestånd av bin plötsligt försvunnit. 

- Jag blev så otroligt fascinerad av intervjuer med biodlare, de flesta från USA, vars hela livsverk, ibland många tusen bikupor, gått förlorat. Dessa kraftiga män, med stora arbetshänder, som har lite svårt att uttrycka de exakta orden, de står där med tårar i ögonen. De inspirerade mig till George.

- Den sista frågan ledde mig till Kina. Där har man haft handpollinering sedan 1980-talet och det kändes naturligt att lägga framtidshistorian där. Jag ville också att det skulle utspela sig i olika delar av världen eftersom detta är ett globalt tema.

- Tao har en treårig son och det hade jag när jag satt och skrev, min yngste var tre år. Tao blir ju fråntagen sonen, det kan jag avslöja utan att förstöra läsningen, så Taos historia handlar ju också om att hitta sonen. Detta hur desperat man är och hur rädd att bli fråntagen sitt barn, det kan man relatera till.

Det känns som att du tycker om dina huvudfigurer?

- Ja, jag blev väldigt glad i dem. Och väldigt irriterad på dem. De gör ju mycket fel, alla tre, men jag har stort hjärta för dem. Det är det som är så fint med att sitta och skriva, jag kan gå in en annan människas huvud. Äkta människor är ju inte perfekta så romankaraktärer kan ju inte heller vara det.

Boken handlar också om relationer?

- Ja, det är också en bok om föräldra-barnrelationer. Det är en relation som rymmer så otroligt mycket frustration och svårigheter, men också en oändlig kärlek, den starkaste kärleken som finns. Det handlar om föräldrar som kämpar, som vill det bästa för barnen men som egentligen kanske inte förstår vad det är.

Tror du att boken bidrar kring ökad diskussion kring bidöden?

- I Norge är det många politiker som kommenterat boken, jag har sett att svenska kulturministern läst den också och i Danmark har många högt uppsatta läst den. Jag blir glad om boken kan bidra. Det handlar om att klimatförändringarna inte är något stort och abstrakt, inte bara global uppvärmning, poler som smälter långt från oss. Det är ju också de här små djuren i vår egen trädgård och det är ett perspektiv som jag tänker att många behöver blir medvetna om.

Hur hittar du lugnet nu när det händer så mycket kring dig?

- Familjen och det vanliga livet är viktigt, med man och barn. Och att fortsätta skriva. När jag skrev Binas historia var jag i en bubbla, det var bara jag och texten. Jag vill hitta tillbaka dit, till det jag älskar att göra.

Skriver du på något nytt?

- Jag jobbar med en ny roman. Så får vi se om jag klarar det, till nästa höst.

Hur förhåller du dig till förväntningarna inför din nästa bok?

- Ja, (skratt) det förhåller jag mig lite dåligt till. Jag blir lite svettig när jag tänker på det. Men jag måste försöka att skriva det jag själv har lust att läsa och så vi hoppas att någon annan också tycker att det är okej.

Läste du mycket som barn?

- Ja, och jag hade mycket fantasi. Jag har lätt att gå in i andras känslor och andra historier och är inte så intresserad av att skriva så nära mitt eget liv. För mig är grejen att låta fantasin blomstra och att vara på helt andra ställen, det är det jag verkligen älskar.

Vilka favoriter hade du som liten?

- Ja, det var självklart Astrid Lindgren, som borde ha fått Nobelpriset. 

Vem av Astrid Lindgrens karaktärer känner du dig mest lik?

- Tja, jag kan ofta känna igen mig i Skorpans rädsla. Men jag skulle önska att jag var Madicken. För att hon är så knalltuff och kreativ och snäll och det tycker jag är tre fantastiska egenskaper i kombination. Tuff och snäll på en gång. Snällhet är undervärderat.