Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vännernas varma minnen av Michael Nyqvist

En unik skådespelare som strävade efter att utvecklas, och en varm person som brydde sig om andra. Så minns vännerna Michael Nyqvist. – Han hade en stor och ovanlig talang, säger kollegan Krister Henriksson.

Bland de som arbetat med teater och film i Sverige har få lämnats oberörda av Michael Nyqvists bortgång. Efter nyheten om hans död är det många som uttryckt sin sorg, och de allra flesta talar om den vänliga, humoristiska personen som besatt en talang utöver det vanliga.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ville alltid utvecklas

Skådespelaren Krister Henriksson träffade Michael Nyqvist senast för några månader sedan, och han säger att han såg att det var något som var annorlunda, men han hade aldrig kunnat tro att han skulle dö.

– Han såg lite sliten ut. Han var inte i topptrim. Men jag tänkte inte alls på det sättet. Jag vet ju att han jobbar mycket, säger han.

Krister Henriksson minns honom som en nyfiken och lite känslig person, som ständigt sökte bekräftelse.
– Jag tror att han var formad av sin barndom, och att han hade bott på barnhem. Men jag tror också att det var det som drev honom att hela tiden vilja bli bättre, säger han.

Krister Henriksson beskriver sin relation till Michael Nyqvist som en relation mellan lärare och elev. När Michael Nyqvist sökte in till scenskolan läste han upp sina repliker för Krister Henriksson, och sedan dess har han fungerat som ett slags mentor för Michael Nyqvist.
– När vi sågs gled vi alltid in i de där rollerna. Det var lite synd på sätt och vis, för vi kunde aldrig riktigt mötas som jämlikar eftersom han fortfarande såg mig som sin lärare.

"En storartad talang"

Enligt Krister Henriksson hade Michael Nyqvist en unik strävan efter att alltid utvecklas, och han tror också att det är så som Michael Nyqvist kommer att bli ihågkommen som skådespelare.
– Det är väldigt tråkigt att han är död, för han hade kunnat gå hur långt som helst. Han hade en storartad talang och dansade inte efter andras pipor, säger han.

Eftersom Krister Henriksson blev Michael Nyqvists lärare, så är det med stort intresse som han har följt hans karriär och hans utveckling som skådespelare.
– Jag har alltid tyckt att han har skiljt ut sig från andra. Han var alltid beredd att ompröva sig själv, och det kan man faktiskt inte säga om alla, säger Krister Henriksson.

Skådespelaren Göran Ragnerstam jobbade ihop med Michael Nyqvist i flera Lars Norén-pjäser. Även han minns Nyqvist som en ständig framåtsträvare.

– Han ville alltid prova nya vingar, och inte slå sig till ro. Jag minns att han var väl förberedd på sina scener.

Det var med stor sorg som Göran Ragnerstam tog emot beskedet om vännens död.

– Det var chockartat. Vi hade några år då vi jobbade väldigt intensivt ihop och umgicks även privat. Han var en varm och påhittig person och jag saknar honom oerhört, säger Göran Ragnerstam.

"En ödmjuk människa"

Pontus Stenshäll är konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater, och har även arbetat som skådespelare och regissör. Han samarbetade med Michael Nyqvist i långfilmen Bäst i Sverige från 2002. Pontus Stenshäll minns Michael Nyqvist som en varm och rolig person. Han blev bestört när han fick höra om dödsfallet.
– Det är en stor sorg. Han var en fantastiskt ödmjuk människa och en väldigt professionell skådespelare, säger han.

Pontus Stenshäll beskriver Michael Nyqvist som en mästare av de små medlen, och han har framför allt imponerats av hans senare rollprestationer.
– Han hade en otrolig pondus, och lämnade ingenting åt slumpen. Han ville alltid utvecklas, säger han.

Pontus Stenshäll gick också på scenskolan tillsammans med Michael Nyqvist och har många glada minnen av sin kollega.
– Jag minns första gången vi sågs. Han hade någon egenkomponerad historia om Bellman som han ville framföra och jag skulle kompa honom på gitarr. Vi skrattade så vi grät. Han hade den förmågan, att ta sitt jobb på allvar, för att sedan direkt stänga av och vara världens roligaste.