Jag vet inte om Sture Bergwall har varit utanför Skandinaviens gränser. Inget i hans nästan 600 sidor tjocka självbiografi, Bara jag vet vem jag är, tyder på det. En majdag 2008 sitter han, 58 år gammal, ensam i sitt rum på Säters sjukhus och tittar på cykling i tv. Han älskar Giro d’Italia och Tour de France, tävlingarna ger honom möjlighet att se sig om i världen: ”Tv-produktionerna av de stora loppen är fantastiska med alla helikopterbilder över landskap och städer”.
Han har då varit tvångsintagen på Säter i 17 år, alltsedan han 1991 – efter att ha återfallit i drogmissbruk – dömts till sluten psykiatrisk vård efter ett misslyckat bankrån. Det är där som Bergwall inleder sin i huvudsak kronologiska berättelse. Detaljrikt – med stöd av journaler, förhörsprotokoll och egna anteckningar – redogör han för de år då han kallades Thomas Quick; i terapisamtal och polisförhör erkände han mord efter mord för att få omgivningens erkänsla och obegränsad tillgång till narkotikum. När en överläkare till sist satte stopp för drogerna kom en vändpunkt.
Efter att ha varit ständigt berusad i mer än ett decennium blir Bergwall nykter. Han återtar sitt ursprungliga namn och går in i ”sju år av tystnad”. Han vill inte tala med någon. Vem skulle tro honom om han plötsligt påstod att han är oskyldig till de åtta mord han dömts för (plus ungefär ytterligare ett tjog som han erkänt)?
Han lever ett stillsamt liv på Säter, promenerar på rastgården, löser korsord, läser böcker, tittar på tv. I maj 2008 blir han kontaktad av journalisten Hannes Råstam. Bergwall går med på att träffa honom men vill vänta några dagar. Först måste han se klart på Giro d’Italia. Cyklisterna går i mål den 2 juni. Råstam lovar att komma dagen därpå.
Bergwall hade bestämt sig för att bryta tystnaden och berätta sanningen. Tack vare Råstams tv-dokumentär inleddes snart en resningsprocess som resulterade i att Bergwall frikändes från samtliga mord. I april 2015 blev han slutgiltigt utskriven.
Rätts- och vårdskandalerna kring Thomas Quick är vid det här laget lika uppmärksammade som väldokumenterade. Rent faktamässigt kommer nog inte så mycket nytt fram i Bergwalls bok, men det är naturligtvis angeläget att han med egna ord får formulera sig ur ett subjektivt perspektiv.
Jag tycker dock att de insprängda tillbakablickarna om hans barndom och uppväxt i Falun är mer intressanta, kanske beroende på att de miljöer som beskrivs också var mitt barndomslandskap. När han skriver att han ”klev av bussen vid Kullen, gick genom Stadsparken, över Svärdsjögatan och till Lustigknopp” så vet jag exakt vilken väg han vandrar.
I dessa partier kan Bergwall inte stödja sig på några journaler, bara på egna minnen. Kanske är det just därför de blir mer drabbande; de är friare och mer personligt formulerade, mer litterära. Här finns en rad starka avsnitt – som när han 1957 som ett av de sista tbc-barnen i Sverige är inlagd på Högbo sanatorium bland äldre, döende lungsotspatienter. Eller när han i samband med en skoldans på högstadiet försöker förklara för klasskompisen Bo att han är kär i honom. Bo gapar häpet och ropar högt: ”Vi har en äcklig bög här som vill knulla”. Eller när hans homosexualitet på 1970-talet ska korrigeras med hjälp av elchocker. På hans hud appliceras kontaktplattor. Därpå visas diabilder på nakna män och kvinnor. Varje gång en manlig kropp syns får Sture en elchock.
Bergwall må aldrig ha mördat, men före Thomas Quick-åren dömdes han trots allt för ett antal brott som han aldrig förnekat, exempelvis ett antal sexuella övergrepp mot minderåriga pojkar 1969. Detta är något som bara nämns hastigt i boken, möjligen för att Bergwall har suddiga minnen av händelserna. Han söp, sniffade och knarkade närmast oavbrutet under denna period.
Jag mötte Sture Bergwall en sommarkväll i Falun när jag var 14 år. Jag och en kompis stod och pratade i ett gathörn nära lasarettet när en gänglig, äldre yngling med stirrig blick kom fram till oss. Han ville att vi skulle följa med honom in i Stadsparken. ”Mot betalning förstås”, la han till när vi vägrade. Jag blev nog uppskrämd av händelsen men glömde snart den underlige ynglingen. Först på 1990-talet dök han åter upp i mitt medvetande när tidningarna publicerade bilder på massmördaren Thomas Quick.
Ingen hade väl då kunnat ana att ”Sätermannen” på äldre dar, som ålderspensionär, skulle bli författare. Med sin välskrivna och fängslande självbiografi visar han tydligt att han har litterär talang. I intervjuer har Bergwall sagt att han tänker fortsätta skriva, men om något helt annat. Att han har en fabuleringsförmåga som kan dupera vem som helst visade han ju under åren på Säter. Måtte han i framtiden använda den på ett mindre självdestruktivt och mer uppbyggligt sätt. Resultatet kan i så fall bli riktigt intressant.
